”Titta”, sa jag till Göran när vi var på väg in till land
ifrån vår boj utanför Port Vila, Vanuatus huvudstad, ”det ser ut precis som
Jayess!? Båten jag pekade på var av samma äldre modell som John och Rosies båt
Jayess och den hade samma hemmagjorda biminitak med två pinnar som de hade. Det
var dem! Glädjen blev stor när vi såg Rose stå och vinka i sittbrunnen. Det är
paret som vi hade sällskap med genom Panamakanalen och som vi tillbringat många
kvällar tillsammans med, spelat spel och kort och där diskussionerna ibland
blivit mer än högljudda om än alltid hjärtliga. Vi utforskade också Santa Cruz
på Galapagos tillsammans. Vi hade inte sett dem sedan Tahiti och det sista vi
hörde var att det råkat ut för en förskräcklig olycka då hela deras rigg rasade
utanför Amerikanska Samoa på väg mot Tonga. Rose bjöd oss att komma ombord, John hade tyvärr åkt till England dagen
innan för att fira sin mors 90-årsdag. ”He is gonna be real diasappointed when
he finds out you are here, and that you will be gone when he comes back”
förklarade Rose. Vi var också lite besvikna, det hade varit kul att
träffa John igen. Rose berättade alla detaljer om hur de suttit under däck och
ätit lunch, autopiloten styrde, allt var lugnt. John skulle just gå upp när
förstaget brast och genuan kom farande framför ansiktet på honom. Hade han gått
upp en halv minut tidigare så hade han antagligen svepts med. ”And, then I
don´t know what I should have done!” sa Rose. Efter förstaget och genuan så
föll resten, masten med storseglet uppe, bommen, hela den stående riggen. I
fallet drog den med sig solpanelerna och vindsnurran. De hade ett styvt jobb
att göra sig av med allt. I hög sjö så är det inte att tänka på att försöka
bärga något, bara se till att göra sig av med det som ligger och slår in i
skrovet innan det faktiskt slår sönder(!) det. Vi hade varit på en
”föreläsning” i Opua, hos Spares and rigging, där de demonstrerat hur svårt det
är att med en stor avbitare kapa riggen. Det är nästan omöjligt och efter den
demonstrationen gick vi direkt till en verktygsbutik och köpte en bättre
bågfil, vår jättestora avbitare är inget att förlita sig till. John slet länge
innan han lyckades lämpa allt överbord bara för att upptäcka att en
strömförande kabel satt eld på båten! ”And then, it was a bloody fire!” som
Rose uttryckte det. Eld ombord är mardrömmarnas mardröm! De fick snabbt fram
brandsläckaren som först inte fungerade eftersom de behövde vinkla den för att
nå in i det trånga utrymme där rökutvecklingen var och brandsläckaren bara
fungerade stående upprätt. När allt äntligen var lämpat överbord och elden var
släckt så låg de där och rullade i sjön utan att kunna meddela sig med någon,
radion slutade ju fungera när antennen i masten följde med överbord och
satellittelefon har de inte. De vågade inte starta motorn om något från riggen
fastnat i propellern. Istället la de ut sitt sjöankare, en stor säck som håller
upp fören mot vågorna och gör att rullningen blir mindre, och låg och drev
sakta med strömmen mot Western Samoa. Först efter sex dagar blåste det så lite
och sjön hade lagt sig så mycket så att John vågade sig på en okulär besiktning
av propellern. Den hade klarat sig och de kunde ta sig med motor in till Apia
på Samoa. ”I have been swearing about that sea anchor, thinking it takes a lot
of storing space”, sa Rose, ”but now I just love it! It´s the best thing we have!”
Jayess III med nya segel och ny rigg

Efter att ha hört Roses skräckhistoria så åkte vi ut till Anniara och
dagen efter gjorde vi en rigginspektion. Vi hade ändå tänkt göra det men nu
kändes det om möjligt ännu mer angeläget. Tidigt på morgonen, innan trafiken i
hamnen kommit igång så hissade Göran upp mig längst upp i masten. Sedan firade
han sakta ner mig medan jag kollade alla infästningar och stag. Det gick bra
ända tills vi kom till undervanten. På den på styrbords sida så hade en av
kardelerna gått av. Det kanske inte verkar så farligt, wiren består av 19
kardeler (trådar), men börjar de gå av så fortsätter de. Vi hade fått ett
undervant tillverkat i Opua, så det var bara att plocka fram det och ge sig upp
i masten en andra gång. Vi var mycket nöjda när vi kunde summera förmiddagens
jobb och konstatera att, så vitt vi kunde se, så var Anniara ”Fit for fight”
igen och vi slapp göra denna manöver till havs.
Vårt vant med den trasiga kardelen i förgrunden

Port Vila är mycket annorlunda mot Port Resolution på Tanna. Vi kom från en ö,
där det visserligen fanns en mycket liten ekonomi som byggde på turism, men där
de levde i hyddor och hade urholkade stockar som kanoter, till en riktig
turistfälla.
Hyddor och

utriggarkanoter av stockar kontra

lyxhus

Hit kommer lyxkryssare och hamnen där de lägger till kantades av en
riktig tingel-tangel marknad av värsta västerländskt snitt. Hotellen radar upp sig och ovanför marinan
ligger luxuösa villor. Staden är inte speciellt stor, den har ca 45 000
invånare och hälften av dem verkar leva på att frakta turister i sina minibussar.
De far i en aldrig sinande ström huvudgatan fram.
Tingeltangelmarknad för lyxkryssarens passagerare

Stormarknaden är starkt
franskinfluerad och du kan hitta allt i matväg som du kan önska dig. Till
hutlösa priser! Då är det bättre på den lokala grönsaksmarknaden, som
visserligen inte erbjuder grönsaker från jordens alla hörn, men som har ett
fantastiskt utbud av lokala grönsaker och frukt. För första gången sedan
Spanien kunde jag köpa färsk dill! Och på vägen över till Australien kommer vi
att frossa i pamplemossier. Den stora gula frukten som liknar grapefrukt men är
sötare.
Nu följer ett recept för er som har tänkt att själva göra en längre segling
över varmare vatten. Vi fick det ifrån Michelle och Gerard på den franska båten
Tara.

Brado de poisson

½ kg Mahi- mahi eller tonfisk
½ dl olivolja
saft från en citron
3-4 klyftor pressad vitlök
peppar, ev muskotnöt eller piripiri
2 tsk mjöl utrett i lite mjölk

Eftersom man ibland får större fiskar än man kan äta upp(!)
och om man inte har någon frys så kan man tillreda en del av fisken på detta
vis.
Koka fisken i saltvatten 5-10 minuter. Ta upp den och finfördela den. Fräs
vitlöken försiktigt i olivoljan, lägg i fisken och häll på citronen, krydda.
Låt puttra under omrörning ca 10 minuter. Red av med mjölblandningen. Låt
kallna och lägg sedan i glasburk och förvara i kylskåp/kylbox. Kan med fördel
ätas på kex eller smörgås. Hållbart upp till tre veckor i kylen. Fantastiskt
gott! Om man lyckas fånga någon fisk, förstås…