Anniara

Från Niuatopotapu seglade vi söderut till Vav’au Group, en av tre större ögrupper i Tonga. Även om vi klarerat in redan på Niuatopotapu så gick vi till det största samhället här, Neiafu. I hamnen kan man lägga båten på boj vilket kändes skönt. Dock kan man inte vara för säker, vi hörde om en mycket tragisk händelse. Det var om de tio norska ungdomar som vi mötte på Bora Bora och som köpt en katamaran tillsammans i Panama för att segla över Stilla Havet till Australien. De seglade till ett litet land som heter Niue och la sig på en stor boj där (det går inte att ankra pga för stort djup). Efter resan till Nuie var alla angelägna om att känna fast mark under fötterna så de gick iland för att äta frukost. Tyvärr brast schackeln som håller fast kättingen i bojstenen och det tog bara några minuter för katamaranen att driva upp på revet. Vågorna lyfte båten upp på revet och slog sönder allt som fanns under. Blue Marble blev ett vrak! Sök på “Blue Marble” på Youtube så kan ni se en liten film om händelsen.

Nu till roligare saker:

Häromkvällen var vi seglarbaren och tog en öl, då en kvinna härifrån berättade om de sju katamaraner byggda på “urpolynesiskt” vis som vi hörde om första gången på Nuku Hiva. Det är en jätterik tysk som äger dem och de har seglats från Nya Zeeland till Marquesas och upp till Hawai och ner längs den nordamerikanska kusten till Mexico. Den här kvinnan har varit med på resan och de har spelat in en film som blir färdig senare i år. Aunofa, som kvinnan heter har fått hyra en av katamaranerna för en (1) dollar och försöker nu få skolungdomar och andra att upptäcka de kulturella värden som håller på att försvinna ifrån Tonga. Man hörde på henne att hon brann för detta. Inte förrän dagen efter upptäckte vi en lapp som sade att hon även anordnar dagsturer med “Vaka Moana”. Vi hade förstås sett kanoten, för den ligger vid kajen innanför där Anniara ligger på boj.
Vaka Hine Moana vid kaj

Vi tog jollen och åkte och pratade med henne. Jodå, hon gjorde dagsturer och vi behövde vara minst fyra stycken för att hon skulle ta med oss ut. Vi åkte förstås runt och hörde oss för bland de andra seglarna. Det var förvånansvärt litet intresse men vi fick med oss Jerry, en amerikansk läkare som ensamseglar en liten traditionell segelbåt och Heidi och Joe på Huck, också amerikaner.

Det var fantastiskt! Två skrov (nu glasfiber, från början urholkade stockar) sammanbundna med balkar och rep, 72,2 fot långa. Två master med trekantiga segel “upp-och-ned” och ett litet försegel, en sammanlagd segelarea på 96 m2.
Vackra segel

Allt sköttes för hand, så Aunofa hade en besättning på 8 unga killar som bistod med kraften ombord. Förutom segel så fanns också två elmotorer, dessa drevs med el från en stor solpanel, men användes bara in och ut från kaj.
Allt sköttes för hand

Vi seglade i tre timmar, ibland så fort som 10 knop, sedan stannade vi vid en ö och snorklade på korallrevet och åt lunch. Därefter hissade vi på igen. Vi provade alla på att styra och det var inte det lättaste! En tung styråra jobbar direktverkande i vattnet och den som styr måste använda hela sin kroppstyngd för att stå emot havets krafter.
Det går åt lite krafter för att styra

Vid hårda förhållanden kan de vara ända upp till fyra man som hjälps åt att styra. Vi seglade till Swallows Cave där vi stannade för ytterligare snorkling. Det gick inte att ankra utan Vaka Moana låg och drev utanför medan vi simmade in i grottan som också var helt fantastisk. Man simmade in över en kant och sedan var det som en stor skål, kanske 15 meter djupt och solen sken in så man såg ända ner till botten. Över oss välvde sig ett stentak med stalaktiter (stalagmiter? jag kommer aldrig ihåg vilket som är vilket). Som ett stort kyrkorum.

Sedan fick vi kryssa på hemvägen. Lite kul, för det var inte helt lätt att få kanoten över stag. Någon gång misslyckades det att få fören över vindögat, så de fick ta ny fart och göra om manövern. Inget man gör i trånga farleder!
Göran testar att styra

Aunofa är den första kvinnliga sjökaptenen i Södra Stilla Havet.

Kapten Aunofa

Det började med att hon fick jobb med att tvätta båtar men efter att ägaren upptäckt att hon har en fantastisk känsla för segling så har hon fått chansen att utbilda sig, kaptensbrevet fick hon åka till Nya Zeeland för att få. Hennes familj var till att börja med inte alls glada över en så besvärlig familjemedlem som går emot alla traditioner men hon gav sig inte och nu är de väldigt stolta istället.

Ja, det var lite om äventyret med Vaka Moana.