Det började med att vi tog ut alldeles för mycket kontanter
– i den alldeles förträffliga valutan ”tala” som man använder på Western Samoa.
Vi skulle gå in på banken och växla till oss ”pa’anga”, den valuta som används
inom konungariket Tonga. Vi hade läst att på de flesta Tongaöarna så saknas
bankomater (och i en del fall också bankkontor), däremot så vill de ha rejält
betalt för inklareringen och då i sin egen valuta. För att underlätta vårt växlingsärende så tog
vi ut tala i bankomaten och gick sedan in på banken för att växla till oss
pa’anga. ”Vi har tyvärr slut på den valutan” sa en vänlig dam inne på banken.
Tre besök på tre olika banker gav samma resultat, inga pa’anga stod att uppbringa.
Då återstod bara att göra av med de samoanska pengarna på klokast möjliga sätt
innan vi på söndagen skulle lämna landet. Inklareringen på Niuatopotapu fick
väl ordna sig på något vis.
Det blev två turer till mataffären, som faktiskt hade ett rätt bra sortiment
och sedan bestämde vi oss för att fylla tre av våra dieseldunkar. Pengarna
skulle inte räcka till 60 liter diesel men skulle Göran ändå kosta på en taxi
så var det lika bra att fylla på så mycket som vi kunde. Bensinstationen måste
ju rimligtvis ta kort för det som fattades i kontanter. Patrick på Egret skulle
också tanka diesel så han och Göran slog sig ihop om en taxi och for iväg.
Bensinstationen tog givetvis inte kort! Taxin som väntade på att få köra
seglarna tillbaka till marinan fick ta en extra sväng med Göran till närmaste
bankomat. Bara han nu fick ut några pengar – alla bankomater accepterar inte
våra europeiska kort.
Det blev värre än så, bankomaten svalde kortet! Om det nu inte hade varit
lördag så hade Göran kunnat gå in på banken och fått tillbaka sitt kort, men nu
var banken stängd och vi förväntades lämna landet senast under söndagen
eftersom vi klarerat ut! Och Patrick och den obetalda dieseln stod och väntade
på honom på bensinstationen. Göran tog taxin tillbaka, hämtade Patrick och
lånade 150 tala från en fransk båt så att han kunde betala och få med sig vår
diesel. Sedan föreslog taxichauffören att de skulle åka ner till det stora
kontoret i centrum, ”För, det jobbar säkert någon där, även att det är lördag”
trodde han.
Han hade rätt, på banken fanns flera anställda i arbete och de hjälpte till med
telefonnummer till det företag som sköter bankomaterna. ”Nja, det är ju helg
och då måste vi ha tillstånd från bankdirektören att öppna bankomaten och ge
tillbaka ditt kort”. Nytt telefonnummer, men ingen som svarade. En annan
bankanställd la sig nu i ärendet och förklarade i vilken by bankdirektören
bodde. Det vara bara för Göran att ta taxin dit.
Familjen var samlad i deras Fale men själva bankdirektören, hon var på
affärsresa till Israel. Inte heller hennes man, som kanske kunnat hjälpa till,
var hemma. Någon i familjen visste vem som var vice bankdirektör och efter
kontakt med honom kunde äntligen tillstånd ges till serviceföretaget att öppna
bankomaten. Mannen som skulle sköta om det hela bodde i en by på andra sidan
Upolu och hade ingen bil. Vi fick därför betala en taxi för att transportera
honom till bankomaten i Apia. Dessutom fick han ta en extra sväng eftersom det
krävs två separata nycklar och nyckel nummer två förvarades hos en kollega som
bodde en bit bort, vid sjukhuset.
Äntligen kunde så Göran få tillbaka sitt kort och hämta ut tillräckligt med
pengar för diesel och för taxiresor, kors och tvärs över ön. Det blev den
dyraste diesel vi någonsin köpt…