Farväl

Två månader! Så mycket tid har vi spenderat i Franska
Polynesien. Det hade inte räckt med två år för att utforska denna underbara del
av vår jord. Det är så små öar så att när ni tittar på Google Earth var vi
ligger ankrade så verkar det som om vi har ankrat mitt ute i Stilla Havet. Och
ändå är dessa öar så fyllda av liv – människor, fåglar, träd och växter! På
muséet i Papeete fick vi lära oss att artrikedomen både bland växter och djur
är begränsad- öarna här är isolerade och en hel del av växter och djur är
införda hit av människan.
Enligt arkeologerna kom människan hit för ca 1200-1500 år sedan. De första som
kom till Fiji och Tonga från södra delen av Kina gjorde det för 4000 år sedan
men efter det så tog det ytterligare ett par tusen år tills de utforskade den
östra delen av Stilla Havet och fann och befolkade Sällskapsöarna, Tuamotus- och Marquesasöarna. Det är svårt att föreställa sig vad som drev
dem att fortsätta att utforska Oceanen och sedan att bosätta sig här? Och vilka
duktiga sjömän de måste ha varit, de seglade emot både vind och strömmar för
att ta sig österut.
Polynesiernas segelfartyg

Öarna är så tudelade med 90% (eller mer?) av otillgängliga
berg och däremellan flikar av bördiga dalar som tränger in som kilar i
bergen. Vi har ju besökt byar som än
idag saknar förbindelse landvägen med andra byar på samma ö. Speciellt de av
Sällskapsöarna vi besökt (Tahiti, Moorea och Bora Bora), saknar förbindelse
tvärs över öarna och folk bor på en liten remsa längs med strandkanten med en
enda väg som går runt ön och de mäktiga berg som reser sig över dem. Här på
Bora Bora bor det också folk ute på korallrevet, både flygplatsen och de flesta
hotellen är också belägna där. Flygplatserna på Kanarieöarna, till exempel,
ligger ju när vattnet men detta är ett strå vassare, här får du använda båt för
att ta dig till och från flygplatsen.
Tuamotus å andra sidan består endast av korallrev, några hundra meter breda och
bevuxna med i stort sett bara kokospalmer. Människan har fört in brödfrukt-
pamplemoussier och lite andra växter, inte minst blommor. Det är ändå
fantastiskt att det bor människor på dessa remsor. Det är inte utan att man
förstår deras oro för jordens uppvärmning, det behövs inte många meters höjning
för att öarna ska försvinna i havet!

Rangiroa, Tuamotus

Människorna som bor här, rör sig i ett makligt tempo. Om det beror på värmen
eller att väldigt många är lite runda, vet vi inte. Bilarna, som ter sig många
(eftersom det oftast bara finns en väg) rör sig också mycket långsamt, sällan
mer än 50 km/h. Det är också kutym att köra åt sidan och släppa förbi den som
eventuellt har lite mer bråttom samtidigt som man tutar före hårnålskurvorna
för att undvika kollisioner. Alla är
otroligt vänliga och hjälpsamma och mer än en gång har vi fått ta emot gåvor
från människor som vi mött i olika sammanhang. Folk klär sig i starka färger som kontrasterar
vackert till deras mörka ögon och mörka hy. Endast skomodet är detsamma för
alla – de går alla klädda i flip-flops. En vacker dräkt kan ackompanjeras av de
enklaste badskor.
Skomodet

Vi kommer att sakna Marquesas, Tuamotus och Sällskapsöarna, vi vill gärna
återvända hit! Jag skriver inte Franska Polynesien, för som Holler på Ou Poa sa
”Jag är inte fransk, jag är en äkta Marquesian! Mycket av polynesiernas kultur
och historia har gått förlorad i och med européernas ankomst på 1700-talet och
utvecklingen fram till nu, låt oss hoppas att det som finns kvar kan bevaras.

Första intrycket av Marquesasöarna

Vita sandstränder

Vackra Fatu Hiva, längst från civilsationens Tahiti