Anniara

Vi hade ankrat i Baie D`Opunohu vid ön Moorea. Viken och
dalen innanför den utgörs av en kollapsad vulkan, vilket har skapat ett bördigt
område omgärdat av branta bergssidor. Anniara låg helt skyddad och rörde sig
knappt i det blanka vattnet. Här inne kunde
ingen ana att det blåste 12-15 m/s ute på öppet vatten.

Lägg märke till hur liten båten Alegria ser ut i jämförelse med bergssidan

Vår turistkarta gjorde reklam för ett delfinarium som Pia blev lite nyfiken på.
Vi bestämde oss för att försöka ta oss dit även om det låg ett bra stycke ifrån
vår vik. Jollen tog oss in till stranden och vi drog upp den under några
kokospalmer. I sanden var det fullt med hål efter kokoskrabbor, men ingen
verkade vara hemma, vi såg inte en enda när vi gick förbi. Det fanns i stort
sett bara en väg, den som följde kusten runt ön. På Tahiti hade vi ju liftat med viss framgång
och därför satte vi upp tummen även här. Det var lördag så vi hade inget större
hopp om att någon buss skulle dyka upp inom rimlig tid. Det är inte ens säkert
att det fanns någon kollektivtrafik på Moorea, möjligen en och annan skolbuss.
Efter bara en liten stund så stannade en pick-up med två vuxna i framsätet och
två ungar i baksätet. På flödande franska och med många gester förklarade
föraren att vi gärna fick åka med på flaket. I sällskap av två barncyklar och
en stor kylbox klamrade vi oss fast och sedan bar det av mot den
turistanläggning som bland många andra attraktioner också hyser möjlighet att
bada och simma med delfiner. För oss långseglare var det som att komma in i en
annan värld. Vi har betraktat dessa strandhotell på avstånd och nu gick vi med
våra avklippta jeans och blekta t-shirts rätt igenom poolbaren där eleganta
turister serverades drinkar på poolkanten och där de betalade mer för en middag
på restaurangen än vad vi gör av med på mat för en hel vecka. Vi gick ut på
bryggan och åt vår medhavda pamplemoussier och drack lite vatten innan det var
dags för Pia att anmäla sig till att bada med delfiner.
Det var tre delfiner i bassängen och den Pia och tre andra fick träffa var en
hanne på nitton år. Den var fantastiskt väldresserad och gjorde precis som
tränaren visslade till den (de kommunicerar endast med visselpipa, inte med
tal), en upplevelse även för oss som stod på kanten och tittade på.

På hemvägen fick vi lift med ytterligare en pick-up, denna hade säten på
sidorna så det var riktigt bekvämt. Föraren bjöd oss på mineralvatten som han
köpte i en affär, han tyckte väl att vi såg törstiga ut, och sedan skjutsade
han oss hela vägen tillbaka till D`Opunohu.
Dessa fantastiska, generösa och vänliga människor!
Liftning

Rolf och Jin, på en svensk båt vi inte träffat på tidigare (han var från
Vissefjärda) tipsade oss om att det fanns ett ställe där man kan simma med
rockor. De skulle själva dit och kunde visa vägen, men eftersom vi har en
relativt liten motor på vår dinge så gav vi oss i väg i förväg, de skulle
säkert komma ifatt oss. Vi gick några
distans och la oss sedan och väntade på de andra. När vi drev för nära revet så
startade Göran motorn och så snurrade vi runt ett tag och sedan drev vi en
stund igen. Vi fick besök av Gendarmeriet (franska polisen) som kom i en stor
ribbåt och undrade om vi hade problem? Efter en lång stund av väntande kom
äntligen de andra och det visade sig sedan att platsen där vi kunde simma med
rockor var utanför samma hotell som vi besökt dagen innan, men nu kom vi
förstås sjövägen.
Rockorna var en upplevelse! Helt orädda strök de tätt intill oss och simmade
runt och under oss. En seglarskola med två instruktörer och en hel hop med
ungar var också där och en av instruktörerna matade rockorna med fisk. Rockorna
blev då så närgångna att de till och med var innanför t-shirten på en del av
barnen. Runt oss simmade hela tiden ett
gäng med black-tipped reef shark.
En rocka kommer emot oss

Pia skulle flyga hem tidigt på onsdagsmorgonen så vi bestämde oss för att gå
tillbaka till Papeete på måndagen. Väderleksrapporten utlovade hård vind med
vågor på 4-4,5 meter. Färden över blev minst sagt skumpig och blöt. Pia
klamrade sig fast i sittbrunnen och böjde snabbt ner huvudet varje gång en våg
sköljde över. Ibland lyckades hon sticka
upp ansiktet precis lagom för att våg nummer två skulle överfalla henne. Det tog sex timmar att forcera drygt 22 NM
och det var med viss lättnad vi kunde smita in i kanalen mellan revet och
Tahiti. Omedelbart innanför revet så försvann vågorna och när vi gått förbi
flygfältet som ligger alldeles i vattenbrynet så fick vi även lä för
vinden. Snabbt snodde jag ihop en
pizzadeg för nu var vi hungriga och en halvtimme efter att vi bundit fast oss
vid samma boj som vi haft innan färden till Moorea kunde vi sätta tänderna i en
”Baggio a la Anniara ”
(fyllning med bacon, cayennepeppar och lök). Gissa om det smakade!