Anniara

Den andra juli skrev jag till vår goda vän Pia och föreslog
att hon skulle hitta en restresa till Tahiti. Åtta dagar senare mötte vi henne
på Papeetes flygplats på Tahiti. Ibland ska det vara snabba ryck för att saker
och ting ska bli av! Vi ligger nu innanför korallrevet strax nedanför
flygplatsen. Vi behöver bara ta jollen femhundra meter för att kunna snorkla
och Pia är helt fascinerad av hur vågorna bryter över revet. Att kunna ta ett dopp i det trettiogradiga
vattnet precis så ofta man vill verkar också vara en ingrediens i det sköna
livet som hon uppskattar. När vi mötte
Elisabeth på Dominica så kom hon ut absolut sist av alla, när hennes mamma
redan hunnit bli jättenervös och till hälften övertygad om att hon kommit bort
på vägen. Nu var det precis samma sak med Pia. Vi väntade och väntade medan
rader av feta amerikaner och snattrande fransoser paraderade förbi. Till slut
kom hon – utan väska! Den hade blivit kvar i Los Angeles. Stackars Pia! När man
rest 27 timmar så är inte tålamodet och humöret på topp. Det var trots allt
inte mycket vi kunde göra, väskan var anmäld som försvunnen och skulle väl så
småningom komma tillrätta. Vi tog oss tillbaka till marinan och tog jollen ut
till Anniara.

Pia, vår nya matros

Själva hade vi en orolig resa från Rangiroa och hit till Tahiti. Det blåste
ordentligt på Rangiroa hela tiden vi var där, så mycket att vi gick miste om
den snorkling vi bespetsat oss på. När vädret sedan blev bättre så lättade vi
ankar och gick genom öppningen i korallrevet ut på öppna havet. Vi hade sidvind
och det blåste konstant 12-15 m/s med vågor upp emot fyra meter. Det är
tillräckligt för att de med viss regelbundenhet ska bryta in över
sittbrunnen. Vindrodret jobbade och
styrde så den som hade vakten kunde krypa ihop i hörnet längst fram på
styrbordssidan och på så sätt undgå en del av sjöarna som sköljde över. Nere i båten var det också besvärligt och
svårt att sova och laga mat. Som tur var
så inskränkte sig resan till ett och ett halvt dygn, två nätter och en dag, så
vid nio på morgonen den andra dagen ropade vi upp hamnkaptenen i Papeete för
att få tillåtelse att passera, först hamnen och sedan flygfältet som löper
parallellt med passagen mellan land och korallrevet utanför.
Pia tycker att vi har magrat på resan. Många har också undrat vad vi äter och
hur man överlever långa tider ute till havs utan tillgång till färskvaror. Vi
äter förstås mycket konserver, vi fiskar (och på sista tiden har det gått
riktigt bra) och jag brukar köpa bacon och skinka som håller sig rätt länge.
Det har visat sig att utbudet i de små affärer som finns på öarna i Galapagos,
på Marquesasöarna och på Tuamotusöarna är mycket begränsat så kosten tenderar
att bli lite enahanda. Tänk er då att
komma till Papeete och den stora franska livsmedelskedjan Carrefour och få
tillgång till precis allt som finns där! Färskt kött! Franska ostar! Färska
grönsaker! Och mycket, mycket annat! Det som vi tar för givet hemma i Sverige
men som minsann inte finns att tillgå överallt. Jag njuter av att gå och
handla!
Lösgodis finns förstås inte men när Pia väl fått tillbaka sin väska så insåg vi
vilken klok människa hon är! Förutom alla grejor vi beställt (som utgjorde
halva hennes packning) så hade hon med sig ett halvt kilo godis! Oh, vad det är
gott!

Utsikt från båten, över Morea och solnedgången

Vandring genom fruktodlingen i Daniel´s Bay på Nuku Hiva

Fruktodlaren själv

I byn med 20 invånare fanns givetvis en telefonkiosk

Vågorna rullar in över revet utanför vår ankringsplats