Vi firade bröllopsdag och ”Ett år sedan vi lämnade Sverige”
genom att gå på Fars-dags-fest. Den
anordnades av kommunen här i Taihoe och lockade både seglare och locals. Vi kom
dit strax före sju och blev bordsplacerade helt nära scenen. Det var lite jobbigt med volymen till att
börja med men det övervägdes senare av barnens/ungdomarnas uppvisningar. Först
fick alla män en pinne med ett pappershjärta på ”Bonne fete, Papa”. Hon som delade
ut dem tittade lite extra på Görans hästsvans men bestämde sig sedan för att
han nog var en pappa, han också. Dansuppvisningarna började tämligen omgående,
först med lite mindre barn och med den charm som bara sådana kan uppvisa.

Visst är de charmiga?

Sedan
tog ungdomarna vid och gav en kraftfull föreställning med bankande trummor. Det
var ett slags växelsång där de unga kvinnorna sjöng och dansade och sedan tog
de unga männen vid med en häftig dans till trummorna. Så blev allt stilla och
vi trodde det var slut – då började kvinnornas höga sång igen och sedan föll
männen in med dans igen och intensiteten stegrades och stegrades. Det var
mäktigt.

Hon sjöng solo, utan mikrofon

Inte låter man sig hindras av en bruten arm när man ska spela trummor

Under tiden som uppvisningen pågick så började matserveringen. Det var gående
bord med mycket spännande rätter, rå tonfisk i två olika tappningar, ris,
grönsaksblandningar, kyckling i en kryddstark sås och svamp. Vi åt av allt. Det fanns vin och öl för dem
som så önskade. Sedan blev det dans och
festen fortsatte långt in på natten.
Rose från Kalifornien, som jag berättade lite om i förra bloggen, har ett litet
museum. Vi tittade in där och passade på
att ta till oss lite kunskaper om Marquesasöarna och marqueserna. Forskarna
anser det vara klart att öarna från början befolkats av människor ifrån
kinesiska fastlandet. 1200 år f k nådde
de Samoa och Fiji och omkring 200 år f k befolkade de Te Henua Enana, idag känt
som Marquesasöarna. De var skickliga sjöfarare och på museet fanns en modell av
en mycket tidig katamaran. Rose berättade att en oerhört rik engelsman donerat
pengar och låtit bygga sju sådana skepp i naturlig storlek. När de var nybyggda
hade de seglats tillsammans alla sju och vid något tillfälle seglat in i viken
vid Taiohoe och fast det är mycket besvärligt med strömmar och tidvatten så
hade de lyckats manövrera sina skepp med mycket god precision och kunnat ankra
upp där. Jag hade gett mycket för att få se dem eller ännu hellre få segla med
dem! Rose trodde att de fanns spridda lite varstans i Stilla Havet nu, en del
säkert vid den amerikanska västkusten.

Tänk att få segla en sådan här på riktigt!

På museet finns gott om exempel på polynesisk hantverksskicklighet, allt trä är
rikt utsirat antingen det är en yxa, ett hårspänne eller en skål. Än idag finns
gott om konstnärer som karvar i trä. Vi köpte en tiki av Henri, en ung konstnär
som entusiastiskt förevisade sina verk.

Henri, vi köpte tikin till höger av honom

I går hyrde vi en bil. Det finns visserligen bara två vägar på ön men vi ville
se hur det ser ut inne på ön och Göran ville hitta en cache som skulle finnas
vid en utsiktsplats 3,2 km från Taiohoe. Vi körde nästan en mil på den smala
serpentinvägen innan vi kom fram till utsiktsplatsen och då hade vi kommit 750
meter upp i luften! Idag har vi suttit på Anniara och tittat upp mot bergen och
försökt lista ut var utsiktsplatsen är belägen och hur vägen går över
veckformationerna. Det ser helt omöjligt ut, men vi vet att vi har varit där!

Någonstans kom vi över bergen. De steg sedan ytterligare till som högst 1200 m.
Vi fortsatte in över bergen och kom till
en högplatå, Toovii. Här har man planterat pinjeträd, så vi befann oss i en
barrskog som inte så lite påminde om Sverige! I alla fall så länge du satt kvar
i bilens air condition…

Det skulle kunna vara en väg i Sverige

Överallt längs vägen gick hästar, kor och getter och betade. Det verkar nästan
som om dikeskanten är deras huvudsakliga bete. På sina ställen var djuren
tjudrade men ju högre upp vi kom desto fler djur gick lösa. Det finns väldigt
många hästar här och de verkar i huvudsak användas som ridhästar. En filt över
ryggen och så rider man barbacka. Vi såg träsadlar på museet men vi har inte
sett någon använda dem i verkligheten.

Vi tog den andra vägen och for till grannbyn i granndalen,
Taipivai. Där finns en stor plats, en cité, där de öppna hyddor som är
traditionella här hade brunnit ner. Pelarna, som utsirats med olika figurer,
stod som ett under kvar, förkolnade i toppen och man höll nu på att renovera
dem för återuppbyggnad.

Stolparna är förkolnade och avbrunna i toppen

Vi klättrade upp till en annan cité, 500 meter upp i regnskogen. Helt
genomblöta av svett och med benen fulla av myggbett nådde vi till slut målet,
några tikis uppställda på en öppen plats i regnskogen. Vi har nu bestämt att vi
sett nog av dessa stenskulpturer…
I morgon, på midsommarafton är det musikfestival här. Ett något annorlunda
midsommarfirande som vi ser fram emot.