Anniara

För några dagar sedan var det precis ett år sedan vi lämnade
bryggan i Ernemar. Det var med mycket
blandade känslor och med en stor osäkerhet om vad som skulle hända, eftersom vi
just fått besked om att Göran med stor säkerhet hade cancer. En klok person
hade, när vi diskuterade risker med resan, så klokt påpekat att ”Det kommer att
hända saker under 3-4 år som ni måste förhålla er till antingen ni stannar
hemma eller åker iväg”. Jag hade tyckt att det lät så förnuftigt och bra, men
vi var ändå båda i lite av chock när detta hände innan vi ens hunnit starta vår
resa. Vi hade fullt sjå att hålla masken inför alla som stod på kajen och vinkade av oss. Nu gick det bra, Göran kunde åka
hem och få den behandling som krävdes men det kom ändå att prägla våra första 6
månader till sjöss – vi var stressade av ovissheten och av att redan från
början behöva anpassa oss till sådant som låg utanför vår kontroll.
Med tiden har vi kunnat slappna av och njuta av äventyret. På sätt och vis så lever vi i en väldigt
liten värld, här ombord på Anniara. Under överseglingarna så går det flera
veckor i taget då vi bara har varandra att tala med och enda kontakten med
omvärlden är några email och de väderfiler vi hämtar hem med kortvågsradion.
När vi ligger i hamn så träffar vi och umgås med andra seglare ute på liknande
äventyr som vårt. Från att i Europa och Karibien ständigt träffa nya ansikten
så är vi nu en exklusiv skara om kanske ett hundratal båtar, där vi börjar
känna igen de flesta.
Göran har funderat en del över hur lite man egentligen behöver. Vi använder
till exempel väldigt lite färskvatten och energi. Visst var det härligt när vi
duschade i den gamla cementduschen på kajen på Hiva Oa och vattnet forsade över
huvudet men vi far inte illa av att alltid tänka på att inte slösa med vattnet. Våra vattentankar med 360 liter räckte till
exempel till hela överresan över Atlanten, tre veckor och dessutom en vecka till,
när vi låg i English Harbour på Antigua. Då är förstås inte tvätten av kläder
inräknad. Vi betalar gladeligen vad det kostar att få våra kläder tvättade i en
riktig tvätt-maskin och det skulle gå åt en del mer vatten om vi tvättade för
hand ombord. Av de bekvämligheter som vi
tar för självskrivna i land så är nog tvättmaskinen den jag saknar mest. Näst
därefter kommer en frys. Många av långseglarna har små frysar ombord där de kan
bunkra kött, fisk och bröd. Kvinnorna säger att de älskar sina frysar medan
männen muttrar om att det går åt för mycket ström. Elen ombord är den trånga
sektorn förutom vattnet. Vi har solceller som ska förse oss med den varan men
även om det konstant har varit mer än 25 grader varmt om dagarna sedan vi
lämnade Europa så är det inte så soligt som man skulle kunna tro. Och när solen
täcks av moln så laddar solcellerna dåligt. Vi startar istället motorn och
laddar batterierna med den, oftast kör vi 1-2 timmar per dag. Vi har diskuterat
att komplettera med en vindsnurra men kommit fram till att vi kan köra motor
många, många timmar för den investeringskostnaden.
Nu kan jag nästan höra några av mina före detta arbetskamrater mumla ”Ja, ja,
allt det där praktiska, det förstår vi men, hur känns det?”
Det är förstås svårare att beskriva… Vi lever väldigt avstressat. Även om vi
går in på nyhetssiter när vi har tillgång till internet så matas vi inte
ständigt med information om saker och händelser som kan verka viktiga men som
faktiskt inte berikar vårt sinne. Jag
har alltid hävdat att det här med att koppla av tv och radio under semestern är
som att hoppa över ett antal avsnitt i en dokusåpa, du slutar titta efter
avsnitt 43 och börjar igen vid avsnitt 87 – och det verkar som om du inte gått
miste om någonting! Nu praktiserar vi
det i större skala och det är fantastiskt avstressande för hjärnan. Vi kommer
förstås att få svårt att klara Melodikrysset när vi kommer hem eftersom vi inte
känner till några Idolvinnare eller ens vem som vann den svenska
Melodifestivalen i år, men det får vi ta.
Ibland kan jag sakna den intellektuella utmaning och problemlösning som ett
arbete ger. Just nu är min största utmaning att försöka mana fram den franska
jag lärde mig för nästan exakt fyrtio år sedan och som jag stoppat långt, långt
bak i hjärnan någonstans. Jag förstår en del men därifrån till att själv
uttrycka sig…
Fysiskt så mår vi bättre. Vi har blivit av med musarmar och värk i fötterna och
är inte riktigt så feta som vi var tidigare. Konditionen kunde dock vara
bättre, det är mycket stillasittande på en båt.
Vi har också anledning att ta till oss andra sätt att leva än vår egen
vedertagna trygghet. Och att ifrågasätta vad den är värd? Vi har till exempel
bara blivit bestulna en gång. Det var när Göran fick sin cykel stulen i
Malmö(!). Vi har träffat svenska Louise som om några veckor ska föda sitt
första barn här på Nuku Hiva och som är fullständigt trygg med det och vi är övertygade
om att hon kommer att få lika bra vård som om hon vore i Sverige.

Louise, en riktig globetrotter sedan 11 år tillbaka.

Louise och hennes Igor som i vanliga fall bor på båten Larka har hyrt ett hus
inför barnafödandet. De hyr möblerat och vi har därmed fått ett hum om hur det
kan se ut i ett marquesiskt hem. Här finns inte lagen om det tomma utrymmet. Det
är mycket spartanskt inrett med få möbler och en köksinredning som skulle få
vilken Svensson som helst att gråta. Men, behöver man så mycket mer? Vi saknar
väldigt få, om ens några, av alla ägodelar vi har lagrade i Sverige, för vi
behöver dem egentligen inte!
Vi försöker att utnyttja varje tillfälle som ges att få kontakt med invånarna på de ställen vi gästar. Det blir en hel del intressanta möten.
Här, på Marquesasöarna, blir alla främlingar hjärtligt välkomnade. Idag var vi
i grannbyn och hittade en liten restaurang där vi ville äta. Vi beställde mat
och så papayajuice att dricka. Göran fick följa med damen som förestod
restaurangen ut i trädgården och plocka ner papayan, den hängde lite för högt
för att hon själv skulle kunna nå den.

Medan vi åt så berättade hon lite om sig själv och om vad som skulle
hända i byn (musikfestival) och när vi frågade vad det var för frukt som växte
precis bredvid vårt bord så fick vi genast smaka, det var passionsfrukt. När vi betalat så skänkte hon oss två stora
papayor och 7 passionsfrukter. ”De är till er”, sa hon och vi kunde bara tacka
och ta emot.

Restaurang med tre bord på altanen

Alla man möter på gatan hälsar artigt.
Frågar man om vägen så gör de sig stort besvär för att man verkligen ska
förstå, trots våra bristande språkkunskaper. Att alltid bemöta främlingar med ett så öppet
sinne som dessa polynesier är stort och vi har mycket att lära.
Till slut måste jag bara berätta om Rose från Kalifornien som kom hit 1979
tillsammans med sin man och byggde hotell här. Nu är mannen död och hon har
sålt hotellet och driver i stället en liten restaurang och ett litet museum. Om
hon är generös från början eller om det är genom intryck av omgivningen vet jag
inte men, när vi kom dit så skänkte hon oss några nummer av den danska
tidningen ”Langtursejlerne”. För, som hon uttryckte det, hon kunde ändå inte
läsa danska. Döm om vår förvåning när vi i nr 148 från februari i år hittade en
artikel om gästhamnen i Figeholm! Vi befinner oss på andra sidan jordklotet och
får plötsligt i vår hand en tidning med en artikel hemifrån! Vi har en liten
aning om att några av er som läser detta kommer att fira midsommar alldeles i
närheten av denna plats….

Här, vid Taihoe kommer vi att fira midsommar