2013-06-15 – Anniara

”Gudrun, skynda dig!
Kom upp och titta!” Klockan var inte mer än halv sju på morgonen och jag
undrade yrvaket och lite surt vad som kunde vara så intressant? Väl uppe i
sittbrunnen ändrade jag mig snabbt, för runt Anniara simmade inte mindre än 6 jättemantor! De svepte fram alldeles i vattenytan, med
gapen vidöppna, på sin jakt efter plankton och andra smådjur. Fram med kameran och sedan satt jag en lång
stund och bara knäppte under tiden som dessa mäktiga djur fortsatte att cirkla
runt, runt. Peter och Gabbie kom försiktigt roende i sin jolle och gled sedan
smidigt ner i vattnet med snorklar och simfötter på. Mantorna brydde sig inte
utan fortsatte sin jakt. Vi kunde inte avhålla oss från nöjet utan drog på oss
simkläder vi med och hoppade i vattnet. En manta kom alldeles framför mig och
jag höll andan, övertygad om att den skulle simma på mig! Mindre än en meter
från kollision dök den och gjorde en elegant saltomortal under mig och visade
upp hela sin vita undersida innan den kom upp bakom mig igen. Plötsligt skrek Gabbie till, en manta hade
kommit så nära henne innan den dök att den skrapade hennes bara mage med sin
rätt sträva översida. Hela förmiddagen kunde vi beskåda skådespelet, inte
mindre än tio mantor befann sig i viken och nästan alla besättningar på det
femtontal båtar som låg där passade på att simma med dem.

Mantor! Det sista fotografiet är taget under vattnet av Gabbie

Efter några dagar lämnade vi Hanamoenoa och seglade till Ou
Poa. Återigen hamnade vi i en vik där tidvatten och svall störde nattsömnen.
Här ankrar vi på ställen som vi inte skulle drömma om att ankra på i Sverige.
Med skydd åt tre, ibland bara två, väderstreck och sedan helt öppet. För det
mesta blåser det ostligt, men som vi blev varse på hiva Oa så kan vinden vända även här och då ligger
man lite pyrt till. På Ou Poa handlade det mest om att det var obekvämt och att
det inte kändes riktigt tryggt att lämna Anniara. Våra utflykter inskränkte sig
därför till att åka in till byn och tanka vatten. Vi körde med jollen fyra
gånger fram och tillbaka med vattenflaskor och dunkar för att fylla upp
Anniaras tankar om 360 lite. Sedan följde vi med Holler till hans hem, för att
byta en t-shirt mot frukt. Holler, en ung man som levde på att odla frukt, var
mycket stolt över sitt ursprung och sin ö. Han förevisade sina fruktträd och
klättrade upp och slängde ned både pamplemousser och apelsiner till oss. Huset
hade fyra rum och han hade både tv, dator och kylskåp. Maten lagade han dock
ute, över öppen eld. På vår vandring tillbaka till hamnen så utsåg han sig
själv till kung över ön och tyckte att det var lite synd att de andra invånarna
var så fattiga att de inte hade råd att betala skatt till honom. Han har i alla fall en passande t-shirt nu, på
hans rygg står det ”Byggd för framtiden”.