Baie Hana Moe Noa var precis så vackert som utlovats i vår guidebok. Branta bergssidor som skydd mot vind och vågor och så en vit sandstrand med kokospalmer längst in. Här vilade vi ut några dagar och njöt av en båt som låg nästan helt stilla utan att besväras av svall och dyningar. Längst in i viken finns lite korall och vi snorklade och njöt av all småfisk som simmar in och ut bland korallhuvudena. Peter och Gabriella från Australien var förstås måttligt imponerade. “Vi jämför allt med Stora Barriärrevet” som Gabriella sa utan att låta ett dugg förmäten – det bara är så. Men för oss, som egentligen aldrig snorklat före den här resan, så är även små koraller med sina små fiskstim värda att se på.
Efter några dagar lovade väderleksrapporten mycket svaga vindar och vi bestämde oss därför för att gå tillbaka söderut, till Fatu Hiva – ön man inte kan missa. Vi fick kryssvind men inte värre än att vi kunde sträcka på ett ben ner till Baie Hanavave eller Baie des Vierges (Jungfruviken) . Det sägs att viken tidigare hette Baie des Verges, vilket ungefär betyder fallosviken, pga formen på bergen som sticker upp omkring viken, men att missionärerna misstyckte och la till ett “i” vilket radikalt ändrade betydelsen av namnet.
När vi nådde Fatu Hiva så hade klockan hunnit bli nästan sex på kvällen och det mörknar mycket fort här i Polynesien, så nu var det viktigt att snabbt hitta en bra ankarplats. Viken är djup och det är bara en smal remsa längst in som är så grund så att det går att ankra. Vi hittade en plats ute på vänster-flanken, men oj, vad tidvattnet rörde sig här! Bergssidorna runt omkring är mycket branta och höga och vågorna svepte in i mäktigt brus och bröt in mot stranden – och sedan ut igen. Anniara rörde sig fram och tillbaka med vågrytmen och rullade dessemellan. “Det här är inte trevligt” sa jag, “ska vi verkligen stanna här?” Men nu var det kväll och vi hade seglat 40 Nm för att komma hit så nu fick vi i alla fall stanna över natten, även om det rullade en del.
Dagen efter hade svallet lugnat sig och vi kunde ta jollen in till hamnen och gå på upptäktsfärd. Byn var full av små hus med trädgårdar där blommor och träd trängdes med varandra. Flera av våra vanligaste krukväxter som hibiskus, bougainvillea, kroton och benjaminfikus växer här men är avsevärt mycket större än vad som ryms i en kruka. Dessutom är samtliga familjer självförsörjande när det gäller frukt. Pamplemousse, bananer, papaya, mango och annan frukt som vi inte kan namnet på växer överallt. Det går inte att köpa någon frukt i affären, ingen annan än någon utifrån är intresserade av att köpa, byborna själva betalar inte för något som växer överallt.
Vi gick på utflykt till ett vattenfall som vi läst om i vår guidebok. Vi var lite osäkra på vägen och knackade på på ett hus. På knagglig franska frågade vi efter “le cascade”. En man kom genast ut i trädgården och ritade en karta i jorden och förklarade hur vi skulle gå. Jag förstod faktiskt en del av hans sprutande franska och tackade för hjälpen – Merci beaucoup!
Vi stretade uppför, kom till en avtagsväg och tog den, det var inte mycket mer än en lerig stig, vi korsade ån flera gånger, sista gången balanserande på stenar och kom fram till ån igen – och här slutade stigen. Till vänster fanns ett torn av stenar upplagt, här började den riktiga klättringen uppför. Vi klättrade och klättrade, hela tiden följde vi en smal stig utmärkt med stentorn. Till slut kom vi fram. Framför oss kastade sig vattnet ner för klippväggen, kanske 100 meter högt. Vi badade i bassängen nedanför, det gick att simma och var underbart svalkande och rent efter alla saltvattenbad.
Dagen efter följde vi med några amerikaner till en konstnär som snidar i trä, han gör traditionella tikis, figurer med stora ögon och breda munnar. Han tog ungefär 250 dollar för en halv meter hög tiki. Steve och Lili hade köpt en dagen innan och vi tycker att det känns rätt bra att de tar skäligen betalt för sina konstverk, även om det innebar att vi inte ansåg oss ha råd med någon. Istället bytte vi till oss en halv bananstock, tre pamplemoussier, en stjärnfrukt, en kokosnöt och två stora mangoer mot en flaska rödvin.
Strax innan mörkret la sig igen så lämnade vi Fatu Hiva och seglade till Baie Puamau på norra delen av Hiva Oa. Där skulle vi se Takai, världens största tiki, 8 fot hög. Vi fick handstyra hela natten, autopiloten har gått sönder igen, samma fel, kablarna till elektromagneten har brunnit. Det är förstås jättesurt! Förra gången tog det fem veckor att få fram en ny del och nu vet vi inte om vi kan få någon förrän vi kommer till Nya Zeeland…
Vi kom till Baie Puamau på morgonen och var rätt trötta så vi stannade kvar i Anniara hela dagen och sov och slappade, vi tänkte vänta med utflykten till tikin till dagen därpå. På kvällen vände vinden och det blåste nordligt rätt in i viken hela natten, vilket också innebar en hård nordlig ström. Anniara red hårt på ankaret och vi sov inte många minuter åt gången. Kvart över fem var det så pass ljust att vi kunde dra upp ankaret och ge oss iväg därifrån. Vi hade i alla fall inte kunnat lämna båten och gå i land, därtill var vädret för dåligt. Enligt sjökortet så är Baie Tahauku utanför Atuona den enda viken som ger rimligt skydd mot nordliga vindar så vi satte kurs runt Hiva Oa. När vi rundade nordöstra hörnet så möttes vi av en svart vägg. Nog för att regnväder kan vara kraftiga här men… Vi hade 10 m/s nordlig vind i ryggen och möttes av 13 m/s sydlig. Havet fullkomligt hoppade när vågorna mötte varandra, samtidigt öste regnet ner! Vi fortsatte för motor en stund men när den sydliga vinden tog över så vände vi och länsade med vinden under ca en halvtimme för att åtminstone slippa ha vinden och regnet i ansiktet. Sedan vände vi igen och strävade mot hamnen utanför Atuona. Det är samma hamn som vi kom till först när vi skulle klarera in och vi vet hur obekväm den kan vara, men den föreföll bäst i detta läge. Efter några timmar i ösregn så började vi närma oss, vi fick då börja zick-zacka emellan trädgrenar, stockar och allsköns bråte som låg i vattnet. När vi kom till Tahuaku så låg 7 båtar utanför vågbrytaren. Per på den norska båten Oda ropade upp oss på vhf:en och kunde berätta att det varit fullkomlig kaos innanför, båtar hade draggat och de stockar och träd vi sett utanför hade kommit nerför bergen i den å som har sitt utlopp inne i viken och fastnat mellan roder och propeller och ställt till med allmän röra. Alla båtar ligger med både för- och akterankare därinne och besättningen på Oda hade funnit för gott att kapa linan till sitt akterankare för att kunna ta sig ut. Det var det värsta regnovädret på 13 år och det hade kommit mer än 400(!) mm regn på två timmar.
Vi gick aldrig in där utan fortsatte till Hana Moe Noa på Tahuata. Där ligger vi nu. Vi vet inte när vi når acceptabelt internet nästa gång, men när vi gör det så kommer vi att lägga ut lite bilder ifrån detta paradis (även om vi har oväder ibland, så är det ett paradis).