Fullmånen spred sitt kalla ljus i natten och reflexerna blänkte i havsvattnet. Redan klockan tre på morgonen kunde Göran skymta konturerna av Hiva Oa i månljuset, vår första destination bland Marquesasöarna. När det bara var ca 12 timmar kvar hade vinden övergett oss helt och vi fann för gott att starta motorn. Vi kör motorn ibland för att ladda batterierna men det här var första gången sedan vi lämnade Academy Bay på Galapagos 28 dygn tidigare, som vi använde motorn för att driva Anniara framåt. Vi hade haft en relativt långsam färd, i lätta vindar och med pumpen till water-makern som gick sönder som enda missöde.
När Göran väckte mig vid klockan sex så passerade vi sydspetsen på ön för att ta oss upp mot Baie Tahauku, där vi skulle ankra för att klarera in i Franska Polynesien och för att pusta ut några dagar. Göran ville inte gå och lägga sig när vi var så nära men vi hade ändå tre och en halv timme kvar innan vi kom fram. Väl där så fann vi att viken var full med segelbåtar och att enda möjligheten att ankra fanns utanför vågbrytaren där det redan låg fyra andra båtar. Vi släppte ner vårt ankare och la ut 40 meter kätting, det borde räcka, för djupet var knappt 10 meter.
Vi kände oss relativt pigga och efter att ha tagit den obligatoriska ankardrammen och gratulerat oss själva till att faktiskt ha seglat ända till Hiva Oa(!) så pumpade vi upp jollen och tog med oss inklareringspapper och kamera och gav oss in mot kajen för vidare färd mot det lilla samhället Atuona.
Det är ingen riktig hamn i Baie Tahauku, där finns visserligen en kaj, där något mindre fraktfartyg kommer in då och då för att leverera förnödenheter men vi seglare är hänvisade till att ligga för ankare, helst med både för- och akterankare eftersom det ofta blir trångt om utrymmet innanför vågbrytaren. När du kommer in med jollen så upptäcker du snart några cementavsatser där det ligger fullt med jollar förtöjda. Vi gick förstås dit med vår jolle och upptäckte att det var ett helt äventyr att ta sig i land. Tidvattnet, som här är beskedliga en meter åstadkommer ändå stora rörelser i vattnet inne i viken och eftersom det var högvatten så hade vi inte något annat val än att kliva ner i vattnet på den låga avsatsen, med vattnet strömmande omkring benen. Den höga avsatsen låg fortfarande nästan en och en halv meter upp och kunde endast nås av seglare med långa ben, dvs ingen av oss två. Senare skulle vi upptäcka att det vid lågvatten dök upp rostiga och spetsiga armeringsjärn på sidan av avsatserna, precis lagom för att ta hål på en och annan jolle som kom för nära.
Lyckligen iland, om än med våta sandaler, så anträdde vi vår färd till fots mot Atuona.
När vi närmade oss Hiva Oa så fick vi intryck av en kal och hög vulkanö, men nu när vi kommit iland i en dalgång emellan bergsmassiven så överväldigades vi av den frodiga grönskan. Mangoträd, brödfruktträd, pample-mousse och andra, för oss okända träd, kantade vägen där vi gick. Buskar, dignande av hibiskusblommor eller bougainvillea, trängdes med andra blommor och buskar och över alltihop sträckte sig kokospalmerna. Värmen och fukten bar med sig underbara dofter, fåglarna kvittrade och på marken pickade de allestädes närvarande hönsen med sina kycklingar.
Vulkanö betyder uppåt när man ska gå någonstans och det var med stela och ovana ben (vi hade ju mer eller mindre suttit still i 29 dagar), som vi till slut nådde Atuona. Innan vi gick hade vi hunnit få reda på att den finns en kvinna, Sandra, som hjälper till med inklarering, tvätt och diverse transporter mm. Men när vi hittade skylten med ”Le Gendarmerie” och dessutom hade alla papper med oss så bestämde vi oss för att klara av inklareringen, när vi ändå var där.
Så lätt det var! Nu var vi i Frankrike och är dessutom EU-medborgare! Fyll i ett (1) papper, kopior på passen och sedan var det klart! Efter Karibien, där man ofta fick gå till flera olika kontor och Panama med sina mängders mängder med olika papper och kopior, så var vi nästan lite snopna, var det allt? ”Det är allt” försäkrade mannen på andra sidan disken, ”gå nu”. Vi får vara här hur länge som helst och behöver inte klarera ut förrän vi lämnar den sista ön i Franska Polynesien med eget gendarmerie!
Sjögräset som hängde som en gardin på avbärarlisten i aktern gav en hint om att vi eventuellt inte hade en helt ren båt när vi anlände till Hiva Oa. När du är i båten så kan du inte sträcka dig ut och se hur skrovsidorna ser ut. Det var först när vi kom tillbaka från vår utflykt till Atuona som vi upptäckte hur beväxt stackars Anniara hunnit bli under de veckor vi varit till sjöss. Även i Karibien hade vi fått långhalsar som växte i vattenlinjen och dem hade vi försökt hålla efter med hjälp av isskrapor till vindrutor på bilar som vi fått levererat från Sverige. Nu var Anniara beväxt upp på halva skrovsidan – det är nog svårt att föreställa sig hur det kan växa om man inte varit med om det själv. Flera av de andra båtarnas besättningar var igång och skrapade, sittande i sina jollar. Vi var inte de enda som fått beväxning under färden. Göran jobbade hela följande dag med att skrapa ena sidan av Anniara, ovanför vattenlinjen. Under vattenlinjen får vänta eftersom Baie Tahauku är känt för sina inte helt fredliga tigerhajar. Andra sidan får också vänta. Vi har nu flyttat in, innanför vågbrytaren. Det blåser nästan ingenting men här är ordentliga ”swells” och faktum är att vi haft en del lugnare nätter under överseglingen än dem vi upplever nu, för ankare. I morgon överger vi dock detta ställe och beger oss till Baie Hana Moe Noa, på ön Tahuata. Det lär vara en av de vackraste platserna i hela Polynesien!
