Anniara

13.04.23 kl 06.21.22 korsade vi ekvatorn! Solen hade precis gått upp och morgonen var lite småkylig. Vi firade med bubbelvatten och offrade en skvätt till Neptun. Någon tjära och några fjädrar fanns som tur var inte att tillgå ombord.
Nästa morgon var klockan ungefär lika mycket när vi siktade den första ön i Galapagosarkipelagen, Isla Santa Fé. Snart dök Isla Santa Cruz upp på styrbordssidan och några timmar senare ankrade vi i Academy Bay efter nästan exakt 14 dygn till sjöss. Överresan har varit den jobbigaste hittills. Galapagos ligger sydväst om Panama och gissa vilken riktning vinden har tagit – hela tiden! Pinkryss hela vägen i ömsom stiltje och ömsom kulingbyar i ösregn. Men mest stiltje. När det sedan är pinkryss när det väl blåser så får man lätt en känsla av att man inte kommer någonstans. De tre sista dagarna var dock både riktning och styrka på vinden helt ok och en känsla av lättnad – vi är snart framme, spred sig på Anniara.

Vår bild av Galapagos emanerar mycket ifrån de bilder på iguaner stående på lavasten som vi sett i böcker och tidskrifter. Därför blev det en angenäm överraskning när vi tillsammans med John och Rose (som också seglat hit från Panama) tog en taxi runt Isla Santa Cruz och upptäckte hur grönt det är här! Frodigt och vackert! Där det inte är nationalpark odlar man. Men inte riktigt som vi tänker oss, på ena sidan om vägen var det fullt med buskar och träd men, när taxichauffören visade oss så såg vi faktiskt att en del av buskarna var planterade och att det var kaffebuskar. ”Vi gör mycket gott kaffe här!” förklarade han stolt. Han tog oss först med till ett ställe där vulkanutbrott bildat hålrum och tunnlar i berget och där berget sedan kollapsat och bildat tre stora kratrar. Dessa är viktiga, både som regnvattenreservoarer (de var torra nu) och som miljö för den unika faunan som finns här. Det var häftigt att tänka sig att det som nu var en gigantisk grop tidigare har varit ett berg.

Det var ett djupt hål omgivet av träd som är exklusiva för Galapagos, de finns ingen annanstans
Färden fortsatte till Rancho Primicias där vi fick möta giganternas giganter, de landlevande sköldpaddorna.

Tack vare ett naturprojekt har man kunnat öka populationen på Isla Santa Cruz från något hundratal till ca 1200 nu levande sköldpaddor. De lever ca 150 år och är fertila från 20 års ålder. Varje hona lägger 12-15 ägg och efter 2 månader kommer det fram små, små sköldpaddor. Längre tillbaka så var det framför allt människan som bidrog till att nästan utrota dem genom att sjöfarande tog med sig djuren ombord på fartygen för att ha dem som mat. Sköldpaddor kan leva länge utan både mat och vatten så man tog ombord dem levande och slaktade och åt upp dem allteftersom. Nu för tiden är det mest andra djur (varav en del har kommit till öarna med hjälp av människan) som hotar dem. Myror äter ägg och faktiskt också små nyfödda paddor. Hundar äter dem, kor och getter trampar sönder bon och ägg. Det mesta har man kommit till rätta med, största hotet just nu är insekterna. Sköldpaddorna var imponerande att titta på och vi fick gå väldigt nära dem, kom du för nära så väste de och drog in huvudet under skölden. De åt frukt men hade ett förskräckligt bordsskick, deras ”hakor” var helt insmorda med fruktkött och gräs.

Sista sevärdheten på vår rundtur var en lavatunnel. 320 meter lång, skapad av naturen själv. Taxichauffören frågade om vi ville gå hela vägen för då kunde han möta oss med bilen på andra sidan? ”Klart vi vill” tyckte vi och begav oss ner i tunneln. Den var belyst med elektriska lampor och ibland var höjden strax över huvudet ibland var den fem meter och liknade ett kyrkvalv. När vi tyckte att vi gått riktigt långt blev det oländigare och vi fick klättra över stora stenar och undvika vattenpölar så gott vi kunde. Rätt som det var så tog det stopp! Eller? Passagen hade plötsligt krympt till ca en halv meter över backen. Det var bara att lägga sig på alla fyra och krypa under. Rose som inte riktigt var klädd för sådana här eskapadrar, hissade upp klänningen i en korv runt kroppen och kröp, hon med. Vad gör man inte för den här sortens äventyr?! John tyckte nog att chauffören kunde ha sagt något…

Rose i sin rosa klänning skymtar längst bort i tunneln

Segelbåtar får inte röra sig fritt emellan öarna hur som helst och vi bestämde oss därför för att ta en organiserad dagsutflykt till Isla Isabela (istället för att segla dit och kanske bli bortmotade). Isabela är den största ön och det beror på att den ursprungligen har varit sex olika öar sprungna från sex olika vulkaner. Det innebär också att de sköldpaddor som lever här är av olika arter, en från varje vulkan. I dagutflykten ingick en tur till Giant Tortoise Breeding Center, där man föder upp sköldpaddor för att, förhoppningsvis, få dem att överleva som art. Fjorton individer av en sort fanns kvar och räddades efter ett vulkanutbrott (vulkanerna är fortfarande aktiva här). Det var två hannar och tolv honor. Sedan upptäckte man att det fanns ytterligare en hanne i en djurpark, så han fördes ihop med resten av dem. Dessa 15 har sedan förökat sig och man är nu uppe i omkring 200 individer. Det finns hopp!

Den här ungdomen, endast ca 8 år gammal låg som en hundvalp med benen spretande åt alla håll

Vi började utflykten på ön med att åka en tur längs stranden och vi såg både blue-footed booby och pingviner. De pingviner som lever här har fått anpassa sig och är bara en tredjedel så stora som de som lever i Antarktis. Vi gick i land på ett ställe och i en naturlig kanal som snörps av av tidvattnetsåg vi White-tipped reefsharks som går upp där för att vila på dagarna. Vi såg ett tiotal och de såg inte alltför respektingivande ut.

Blue-footed Booby

Små pingviner

Sedan var det dags för iguanerna! Vi blev strängt tillsagda av vår guide att inte gå utanför stigen eftersom det är förökningstid nu. Det låg ägg nergrävda överallt i lavan omkring oss och vi skulle helst inte vara där och trampa. Vi höll oss till stigen och hade nöjet att beskåda hur många som helst. De är perfekt kamouflerade mot den svarta lavastenen och de var mindre än vad vi hade trott att de skulle vara. De största var omkring en meter inklusive svansen och sedan fanns det små, små, kanske bara 15 cm långa. Senare, när vi snorklade, så simmade iguaner omkring där på samma ställe, det var en upplevelse! Iguanerna kan var en timme under vatten men de vi såg simmade som folk gör mest, med huvudet uppsträckt över vattenytan.

Otroligt fula men ändå charmiga på något sätt

Slappande iguaner

På en sådan här tur så blir man verkligen fullmatad med upplevelser och den sista begivenheten för dagen var en saltpond med Flamingos. Vi fick aldrig riktigt klart för oss hur det kommer sig att det finns en liten koloni med dessa fåglar här. Vi trodde att de hör hemma i Afrika? Det blir till att googla nästa gång vi har tillgång till internet…