“Vi skulle ha köpt båda” Vi var på väg ner genom Islas Perlas, Pärlöarna, som utgör en egen liten skärgård utanför Panamas kust. Vi njöt av morgonen efter att ha legat alldeles ensamma i en vik under natten. Träden på öarna skiftade i ljust grått till mörkt grönt och stränderna var omväxlande blixtrande vita av sand eller svarta av lavasten. Tidigt på morgonen kom några fiskare förbi och erbjöd oss att köpa färsk fisk. De ville ha fem dollar och vi hade ingen växel utan bara en tiodollarssedel. Vi kunde få köpa två fiskar men det bar emot då vi knappast skulle hinna äta upp båda medan de fortfarande var färska. Så det slutade med att vi inte köpte någon och nu satt vi i sittbrunnen och ångrade oss – det hade varit gott!
Vattnet porlade om fören på Anniara, det blåste som vanligt nästan ingenting men här är det fem meter tidvatten och mycket strömt på sina ställen, strömvirvlar likande dessa hade vi inte sett sedan vi befann oss utanför Jura Sound i Skottland.
“Titta, där kommer en stock till” Strömmarna drog med sig allt löst och i vattnet syntes, förutom det vanliga skräpet, nu också grenar och stockar. Innan vi seglade iväg så hörde vi mycket om hur skräpigt det skulle vara i Atlanten. Det var det också men tyvärr så hade det hittills visat sig att vattnet utanför Panama var mycket mer nerskräpat. Petflaskor i massor och en dag såg jag en kylskåpsdörr glida förbi. En sandal tätt följd av en plomberad glasflaska fick mig att börja fantisera om Robinson Crusoe och andra strandsatta äventyrare. Nu kryssade vi emellan hindren och hade god hjälp av sjöfåglar som gärna åkte snålskjuts på stockarna och därigenom hjälpte oss att upptäcka dem i tid.
Vi hade införskaffat egna fiskedon i Panama City så för att eventuellt kompensera för den uteblivna middagsfisken slängde vi i fiskelinan och lät den släpa efter Anniara. Till höger låg en ö med stora svarta grottor i strandkanten. “Titta på strandlinjen” sa jag, “de måste vara nästan helt under vatten när det är högvatten”. Göran gick ner för att hämta kameran och när han kom upp igen så small det till i klädnypan som vi satt om fiskelinan. “Vi har napp!” konstaterade vi förtjust och Göran slängde ifrån sig kameran och började dra i linan istället. Snart hade vi bärgat en fisk på ca 1,5 kg av samma sort som vi tidigare blivit erbjudna. Vi skyndade oss att hälla lite rom (sprit) i gälarna på fisken och snart slutade den att sprattla. Nu skulle det i alla fall bli färsk fisk till middag!
Vårt mål för dagen var Rio Cacique, en vik på Isla del Rey, där en liten flod mynnade ut i viken. Enligt vår guidebok skulle man kunna ta jollen och åka uppför floden. När det var lågvatten var floden helt avskärmad ifrån havet, man såg bara en sandstrand men vid högvatten kunde man surfa in i floden och sedan åka med tidvattnet uppför densamma.
Vi hann lagom ankra och göra i ordning jollen innan vattnet stigit så högt så att det skulle gå att angöra floden. När vi närmade oss mynningen med jollen så högg en våg tag i vår lilla jolle och vi surfade, sedan kom en till, mer från sidan den här gången, och vi kände hur hela jollen lyftes på sidan. På lördagen hade Anna skojat och härmat en del repliker ur Lasse Åbergs film SOS “Men, han kan ju inte simma!” hörde jag inom mig när jag såg Görans kropp sköljas iväg av vattenmassorna. Nu kan han ju det och snart var han på benen, vattnet nådde honom bara till midjan. Tack vare, att han så behändigt gjort en kullerbytta ut ur jollen så gick inte jollen runt utan jag, kameraväskan och utombordaren satt kvar. Och Göran hade både glasögonen och kepsen kvar på huvudet! Lite darrig av chocken fick jag stopp på utombordaren så han kunde kravla sig ombord igen och vi åkte ut till Anniara för att hämta ett öskar (jollen var välfylld med vatten) och sedan gjorde vi ett nytt, mer lyckosamt, försök att forcera öppningen till floden.
Väl inne var det som att komma till en annan värld. Vi stängde av motorn och gled fram emellan mangroveträden och lianerna som hängde ner. Fåglar kvittrade och andra, för oss ovanliga, djungelljud hördes. Högt ovanför svävade några örnar och en häger lyfte strax framför oss, annars var det alldeles stilla.
Vi festade på fiskgryta med saffran på kvällen och dagen efter fortsatte festligheterna med stekt fisk med dillsmör och potatis. Vi satte kurs mot Galapagos och uppmuntrade av gårdagens fångst slängde vi i fiskelinan igen. Jag var nere i salongen när larmet gick igen “Vi har napp, vi har napp!” Jag rusade upp i sittbrunnen och tittade bakåt. “Men, har du sett?” sa jag, “där bakom hoppar det en jättestor svärdfisk!” Det tog någon sekund innan jag såg det illrosa fiskedraget som hoppade i takt strax intill svärdfiskens gap. Vi hade fått en minst 1,5 meter lång svärdfisk på kroken! Som tur var så gjorde den några hopp till, slet av linan och försvann. Den var lite väl stor….
Sedan dess har vi blivit av med två drag till, det blir att köpa starkare lina på Galapagos (och kanske lite mindre drag också).
