Det går en konstgjord väg ut till öarna Isla Perico och Isla Flamenco. På båda sidor om vägen ligger båtar ankrade. Vi ligger på högersidan, på det som kallas för La Playita. Vänstersidan kallas för
Las Brisas. Man kan eventuellt också få en plats i Flamenco Marina och då till det facila priset om 100 US$ per natt. Där ligger mest enorma motoryachter…
När man står på vägen så ser man hela Panama City framför sig, skyskraporna breder ut sig och det ser riktigt mäktigt ut. Panama City har endast 525 000 invånare och staden ser mycket större ut. Förklaringen ligger i att det ligger en annan stad (jag har glömt namnet) inne i Panama City och sammanlagt bor här ca 1,2 miljoner människor, ca 1/3 av Panamas befolkning.
Vi har fått lugna ner oss en smula, vi kom till La Playita på skärtorsdagen och sedan var det helg. Panamas största köpcenter Albrock`s var visserligen öppet på lördagen men vi hade blivit lovade guidning i affärerna av Anna (syster till Lena som är gift med en av Gudruns brorsöner) och hennes man Eddie och dessa två var bortresta under helgen. Först på tisdagskvällen träffade vi Anna och Eddie för första gången. Vi hade då ägnat både måndagen och tisdagen till att jaga bra-att-ha-saker till Anniara i de båttillbehörsaffärer som finns i Panama City. Vi har då kunnat konstatera två saker:
1: Segling är ingen stor sport i Panama
2: Båttillbehör = fiske
Här finns nästan ingenting som har med segling att göra men man kan köpa hur mycket fiskegrejor som helst. Göran har ju haft ett visst (mycket kompakt) motstånd till att börja fiska men nu köpte vi faktiskt lina och några krokar och en huggkrok att ta eventuell fisk med. Taglingsgarn, nytt skot till gennakern och delta-ankare fick vi däremot avstå ifrån, det fanns inte att uppbringa i någon av de fem affärer vi besökte. Däremot så hittade vi en affär som sålde papperskort, pilotes och gästflaggor. Vi fick tag i nästan allt som vi ville ha där.
Mötet med Anna och Eddie blev en riktig höjdare! Det var jätteroligt att prata svenska med några andra igen och även om Eddie är från Panama så har han varit utbytesstudent i Sverige och förstår precis allt man säger även om han föredrar att svara på engelska. Vi blev medbjudna att titta på en match i flagg-fotboll där Anna spelade i ett av lagen. Flagg-fotboll är en variant av amerikansk fotboll men där man istället för att tacklas ska dra av motståndarna en av deras” flaggor”. Flaggorna är två långa band som är fästa i midjan på damerna. Vi såg en match före den som Anna spelade i och efter att ha sett två matcher förstod vi nästan vad det gick ut på. På Annas matchtröja stod inte hennes namn utan “La Sueca” , svenskan. Annas lag, Dragonflies, vann sin match överlägset med 24-6.
Kvällen efter matchen var det dags för oss att proviantera. Anna ledde oss till en av de bästa matvaruaffärerna och vi handlade så mycket vi bara kunde. De körde oss tillbaka till La Playita och vi lastade jollen överfull två gånger för att få ut allt till Anniara. Dagen efter kompletterade vi med ett jollelass till och bad dessutom Anna och Eddie att köpa 60 liter dricksvatten, 10 förpackningar med långtidsbehandlad grädde och 50 portioner med potatismos att ha i reserv. Nu är Anniara riktigt fullastad inför seglatsen över Stilla Havet.
Det är väl känt att segling nära ekvatorn (t ex från Panama till Galapagos) kan innehålla mycket stiltje. Vi har därför försökt att få tag på några extra dieseldunkar. Anniaras dieseltank rymmer bara 150 liter så det skulle kännas gott att ha åtminstone 80 liter extra. Vi har letat dunkar i alla affärer och överallt har vi fått samma svar – slutsålda. Till slut så lovade Pesqueros Sport att ta hem två dunkar åt oss “De kommer på fredag”. Det lät jättebra, tyckte vi, för på lördagen skulle vi, tillsammans med Anna och Eddie, segla ner till Las Perlas och då kunde vi tanka och fylla på vatten redan på fredagen, så att allt var färdigt på lördagsmorgonen. Det är ungefär 35 NM ner till Las Perlas, som är en liten miniskärgård, så det skulle bli en lagom dagsetapp och på söndagen skulle sedan Anna och Eddie ta färjan tillbaka medan vi så sakteliga kunde börja färden mot Galapagos.
Givetvis fanns inga dunkar att hämta på fredagen heller. “I morgon bitti”, lovade mannen i affären, “klockan nio”. Vi hade tänkt gå in till bryggan med Anniara på fredagen och tanka, både diesel och vatten. Visserligen tar de 20 dollar extra om man tankar mindre än 200 gallon (800 liter!) men att åka taxi fram och tillbaka med dunkar för att tanka på närmaste bensinstation kostar också pengar. Nu var problemet att det är nästan omöjligt att komma intill bryggan på en lördag, samma plats där du lägger till för att tanka utnyttjas också av turbåtar för att ta ombord och släppa av passagerare och speciellt mycket trafik är det på lördag förmiddag. Men, det fanns en lösning. På andra sidan vägen vid Las Brisas ligger Flamenco Marina och där kan man också gå in och tanka, både vatten och diesel. För säkerhets skull hörde vi oss för på marinans kontor.” Jo, det skulle gå bra, ropa bara upp hamnkaptenen först och hör så att det inte är upptaget vid bryggan.”
Anna och Eddie kom programenligt klockan 8.30 på lördagsmorgonen och tillsammans med Göran tog de bilen bort för att hämta våra nya dieseldunkar – som inte hade kommit. Eddie diskuterade på spanska med mannen i affären och till slut kom de överens om att han skulle ropa upp oss på radion när de kom och sedan skulle han gå ut på piren med dem, där vi lätt skulle kunna hämta dem med jollen. Det gick bra, klockan tio hade vi lyft upp jollen på däck och kunde bege oss över till andra sidan för att tanka på marinan där. Eddie ropade upp hamnkaptenen som sa att det för närvarande var fullt så kunde vi vänta en halvtimme? Först låg vi utanför hamninloppet och väntade men sedan blev vi lite otåliga och gick in i hamnbassängen, där låg vi sedan och väntade, och väntade. Klockan var över tolv innan vi äntligen kunde komma iväg.
Först blåste det ingenting så vi fick gå för motor. Vi stannade och tog ett snabbdopp. Det är något visst med att ligga i stiltje och bada mitt ute på havet – det unnade vi verkligen våra gäster. Men egentligen hade vi lite bråttom, vi vill alltid komma fram till okända platser medan det fortfarande är ljust, så snart satte vi fart igen. Det började blåsa och när vi bedömde att det skulle gå fortare för segel än för motor så blev det segling någon timme. Sedan avtog vinden igen och vi drog igång motorn, det började mörkna och vi var fortfarande inte framme. Vi hade tänkt gå till Isla Pacheca men fann att ankringsplatsen var starkt utsatt för den numera kraftigt ökande vinden. Efter lite konfererande beslutade vi istället att gå till södra sidan av Isla Contadura. Det är den mest utvecklade ön i ögruppen och Eddie berättade att det på 80-talet varit högsta mode att åka dit på semester. Nu hoppades vi att det inte skulle vara alltför många båtar på ankringsplatsen utan att vi skulle kunna hitta en plats också.
I det kompakta mörkret så såg vi en katamaran och en annan båt till höger om oss. Till vänster låg en segelbåt med AIS. Sedan var frågan om det fanns fler, som inte hade tänt någon ankarlanterna och som därför inte gick att se i mörkret. Ytterst försiktigt gick vi framåt in mot land tills vi var på nio meter djupt vatten, det var högvatten och här är tidvattnet nästan fem meter. Ut med fyrtio meter kätting och efter en stund kunde vi dra fast oss i sanden. Det var med en suck av lättnad som vi slog oss ner i sittbrunnen för en ankardram.
