Nu är vi i ett nytt hav! Det känns spännande och lite overkligt att vi har seglat ända hit. Den sista etappen, genom Panamakanalen var förstås extra spännande. Direkt, när vi lagt till i Shelter Bay Marina på Atlantsidan så kom John ifrån båten Jayess III och frågade oss om vi ville följa med som linehandlers på hans båt när han och hans sambo Rose skulle passera genom kanalen. De skulle i så fall ankra sin båt på La Playita på andra sidan och sedan komma tillbaka när det blev vår tur och hjälpa oss som linehandlers. ”That´s a deal” tyckte vi och kände oss väldigt nöjda med att ha ordnat det så fort.
Det är en hel del papper som ska ordnas med kanalbolaget och de ska komma och mäta in båten. Man måste ha extra däck som fendrar och långa linor som är tillräckligt tjocka. Det finns agenter som erbjuder sig att ordna allt det praktiska och efter att ha hört oss för lite bland de andra båtarna runt omkring så bestämde vi oss för att engagera Erick, en auktoriserad agent med väldigt gott rykte.
Vi anlände på måndagen, engagerade Erick på tisdagen och redan på torsdagen kom representanten från kanalbolaget för att mäta in båten. Med förenade krafter mätte vi Anniara och sedan fyllde han i en massa papper som Göran fick skriva under och som i stort gick ut på att vi skulle vara snälla mot de ”advisors” som skulle lotsa oss genom kanalen, ge dem mat och vatten och hålla dem med ren toalett och dessutom fick vi skriva under på att kanalbolaget inte hade något ansvar för någonting(!) om det skulle hända något.
Det finns fyra sätt att slussa, antingen förtöjer man utanpå en bogserbåt och låter den åka längs med slussväggen upp och ner (antagligen bäst eftersom bogserbåtens besättning gör hela arbetet) eller så ligger man i mitten med fyra linor i land och då antingen som ensam båt eller ihopbunden med en eller två båtar. Det sämsta är att ligga med två linor och in emot slussväggen (som man gör i små kanaler) för man riskerar då att båten slås emot slussväggen med eventuella skador som följd.

På fredagen var det dags att mönstra på hos John och Rose. Vi startade vid kl 13.00 och var då beordrade att gå till ett område som kallas för ”the flats” för att vänta där på att the advisor skulle komma ombord och dirigera färden genom kanalen.

Lotsen står färdig för att hoppa över till oss.

Vi fick vänta tills efter klockan fem innan det hände något. En större amerikansk båt dök upp och då fick vi veta att vi skulle slussa tillsammans med dem och en annan båt i samma storlek som Jayess och med den amerikanska båten som var störst i mitten. Amerikanen hade en lite konstig attityd och beordrade oss genast att ta bort däcken, ”I don´t want any of them on my boat” skrek han. John bara skakade på huvudet, kanalbolaget kräver att man förser båten med däck och dessutom ville han gärna ha dem som skydd på sin båt. Till slut dök lotsarna upp och John kunde sätta kurs mot kanalens första sluss. Utanför den skulle vi bli ihopkopplade med de andra två. Först skulle en stor tankbåt som slussat neråt ut från slussen. Många av de största tankfartygen som går igenom kanalen är byggda precis så stora så att de får plats i bassängen. Det är spännande att se när bogserbåtarna skjuter på från sidan så att de stora fartygen kommer rätt med bara någon meter tillgodo på varje sida.

Den stora bjässen till höger skulle ut innan vi fick gå in i slussen
Rätt som det var fick vi se den amerikanska båten vända om och med full fart gå tillbaka igen. Eftersom han vägrade ha föreskrivna däck och linor och dessutom bara hade tre mot föreskrivna fyra handliners ombord så trodde vår lots att hans lots helt enkelt hade vägrat honom passage genom kanalen. Nu skulle han istället få betala dubbelt, snålheten bedrar ibland visheten. Vi fick nu koppla ihop oss två båtar och gå in i slussen bakom ett fraktfartyg. De stora fartygen dras med tåg igenom slussarna och det farligaste med att ligga bakom ett sådant är om loken inte riktigt orkar dra dem för då gasar de på med sina egna motorer och det i sin tur kan ge obehaglig turbulens bakåt och det kan bli svårt att hålla den egna båten. I värsta fall kan man dunsa in i slussväggarnas cement med full kraft och då kommer båten garanterat att skadas.

Det blev rätt trångt på Jayess

Det är tre steg uppåt och båtarna lyfts upp ungefär nio meter i varje bassäng. Det mest dramatiska som hände oss var när killen i aktern på den andra båten tappade taget om sin lina och hela paketet på grund av de invällande vattenmassorna med oroväckande fart drev mot bassängväggen. ” Secure the line, secure the line!” gastade lotsarna på båda båtarna samtidigt och i sista stund kunde killen få tillbaka linan omkring knapen igen. Det var nära att Jayess dansat in i väggen och John glodde lagom bistert på den stackars mannen, som dessutom bränt sig duktigt på linan i sina desperata försök att återfå kontrollen. Nu gick allting bra och efter att ha gått upp tre steg kopplades vi loss från varandra och gick för att förtöja oss vid en stor boj i Gatun Lake, det stora till viss del konstgjorda sjösystemet som ligger emellan slussarna och som utgör den största delen av ”kanalen”. Det hade hunnit bli mörkt och färden skulle fortsätta klockan sex nästa morgon.

Roque

Vi trängde ihop oss i Jayess, Roque, en kille från Panama som John engagerat som den fjärde linehandlern, sov på durken i sittbrunnen. På morgonen passade han på att ta sig ett morgondopp innan lotsen kom, detta trots att Gatun Lake är känt för sina krokodiler. Vi andra avstod morgon-doppet…
Hela förmiddagen gick vi för motor, det är ca 25 NM till slussarna ut i Stilla Havet. På avstånd såg vi en krokodil och jag var glad att den inte var närmare, jag har stor respekt för krokodiler.

Gatun Lake
När vi kom fram till slussarna var det dags att koppla ihop oss igen med den andra båten. Att slussa neråt är mycket lättare än uppåt och snart öppnades de sista portarna och Jayess kunde glida ut i Stilla Havet.

Vi slussade fredag-lördag med Jayess och redan på onsdagen kom John, Rose och Roque tillbaka för att hjälpa oss med Anniara. Det kändes lugnt och tryggt för nu visste vi ungefär vad vi kunde förvänta oss och Roque var en riktig klippa. Trots sina ynka 22 år så har han redan arbetat extra som linehandlers i fem år och han var duktig, hade koll på hela båten (inte bara sin egen lina) och tog hand om linor och däck när vi använt dem färdigt.
Vi fick två lotsar ombord, en ansvarig och en trainee. De berättade att kanalbolaget har 9000 anställda och att det står 1000 i kö för att få anställning. Traineen som också jobbar som bogserbåtskapten hade fått vänta elva år efter adekvat utbildning för att få anställning på kanalbolaget. Nu utbildar man för fullt för 2015 ska nya, större slussar stå färdiga (arbetet pågick för fullt) och då kommer man att fördubbla kapaciteten och då behövs förstås också fler lotsar.
Vi blev ihopbundna med en stor katamaran och vi slussade sedan upp bakom ett fraktfartyg och en bogserbåt, en ”tug”.

Vi fick precis plats bakom

Katamaranen skötte linorna på sin sida plus linan i fören på vår sida, så vi hade bara en lina att hålla reda på och den skötte Roque. Det gick smidigt och vi kunde snart lägga oss vid den stora bojen för natten. Jag hade förberett middagen med kryddpepparbräserade järpar och erkänner att jag var lite nervös för om den typiska kryddpepparsmaken skulle tilltala vår tillfälliga besättning. Först ”tvingade” vi dem att provsmaka varsin bit inlagd sill med tillhörande nubbe. (Jag hittade en burk med Abbas Skärgårdssill i köpcentret i Colon och den åkte förstås ner i varukorgen.) De gillade i alla fall järparna – en halv potatis var allt som återstod när vi ätit färdigt. Det var mer tveksamt med nubben, sillen föreföll ok.
Klockan sex morgonen därpå var det dags igen, två nya lotsar anlände, en ansvarig och en trainee, men precis som dagen innan så var det lotsen på katamaranen som hade befälet när vi gick genom slussarna. Det är alltid lotsen på den största båten som för befäl, de andra bara åker med.

Killarna på kajen kastar ett snöre med en apnäve ner till båten och man fäster slusslinan i den och skickar tillbaka den till dem för förtöjning
Lotsarna berättade att slussarna som nu är 100 år gamla bara varit stängda för trafik en gång. Det var vid ett så häftigt regnande så att man fick öppna slussportarna för att inte allt skulle översvämmas och släppa ut så mycket vatten som det bara var möjligt. Det vatten som man släppte ut skulle ha räckt för att försörja både Panama City och Colon med färskvatten i 200 år, enligt lotsarna.

Portarna öppnas ut mot Stilla Havet

Det var en häftig känsla när portarna ut till Stilla Havet öppnades för att släppa ut Anniara och när de stängdes bakom oss. Nu befinner vi oss på västsidan om Nord- och Sydamerika. Karibien kändes stort men detta är större!