Anniara

Vi har tagit ner den svenska flaggan och använder nu flöjeln till vindrodret som nationalitetsbeteckning. Den är käckt sprutmålad i svenska flaggans färger och även om färgen inte räckte för att täcka riktigt överallt (det blev lite grönt där den gula och den blå färgen blandades) så ser det, åtminstone på håll, ut som svenska flaggan. Under vår två månaders vistelse här i Karibien så har vi seglat kortare etapper och då inte brytt oss om att koppla in vindrodret men nu är vi på väg och då får Pell-Olle göra tjänst igen.
Vi har funderat mycket fram och tillbaka – ska vi stanna i Karibien eller ska vi fortsätta genom Panamakanalen? Vi skulle gärna stanna längre i Karibien, vi har inte sett en bråkdel av vad som erbjuds här men väntar vi till nästa år med att gå vidare så räcker sannolikt inte pengarna till hela resan. För, har du väl passerat Panama så är det västerut över Stilla Havet bort till Nya Zeeland eller Australien som gäller och då befinner du dig på andra sidan jordklotet från Sverige sett. Sedan ska du helst hem igen, på det ena eller andra sättet.
Och att snurra runt i Karibien under flera säsonger känns inte heller som något vi tänkt oss innan resan började. Men, det är lååååångt till Nya Zeeland! Så vi har funderat och funderat…och nu är vi på väg mot Panama!
Bara att gå igenom Panamakanalen blir ett stort äventyr. Där lär finnas kameror så att ni kan sitta hemma och titta på internet när vi går igenom olika slussar. Sedan väntar Galapagos och Söderhavet med alla sina öar. Vem kan motstå den chansen?
Men vi går händelserna lite i förväg, nu ska vi berätta om Elisabeths sista semesterdag tillsammans med oss på S:t Vincent:
Vi seglade till Blue Lagoon på S:t Vincent för att klarera ut Elisabeth och se till så att hon kom med planet till Barbados för vidare färd till det kalla Norden. Vi var tvungna att bege oss till Kingstown för att få henne av förd från vår besättningslista och eftersom det var hennes sista dag hos oss under den här vistelsen så bestämde vi oss för att hyra en bil. Då kunde vi lätt ta oss till Kingstown och dessutom kunde vi ägna resten av dagen åt att se oss omkring på S:t Vincent. Vi kom överens med en av damerna i receptionen på marinana att hon skulle beställa en bil åt oss till kommande morgon. “Klockan åtta” tyckte vi som ville utnyttja dagen. “Nja, det är ju inte riktigt Caribbean time, men halv nio går nog bra” svarade damen.
Bilen kom kvart över nio, vi är rätt övertygade om att hon som skulle ringa och beställa den helt enkelt glömt bort det kvällen innan. Vi skjutsade uthyraren tillbaka till hans kontor, det var ändå på vägen och sedan bar det av till Kingstown, huvudstaden på S:t Vincent och Grenadinerna. Väl där hittade vi med, lite möda och stort besvär en parkeringsplats på gatan nere vid hamnen och där någonstans skulle immigration ligga. Enligt kartan en bra bit bort ifrån där vi parkerat så vi travade iväg åt det hållet som vi trodde skulle vara rätt. När vi kom bort till rätt område frågade vi – och blev hänvisade tillbaka till andra änden. Där fanns mycket riktigt Immigration och vi gick in och tog en kölapp. När det äntligen blev vår tur förstod de först inte vad vi ville och sedan hänvisade de oss till Customs (tullen). Den låg i den ände av gatan dit vi gått först. Vi travade tillbaka i solskenet och trängde oss förbi alla försäljare av grönsaker och souvenirer som trängs längs trottoaren. Efter en stunds letande fann vi tullkontoret och gick in där. De samrådde med varandra och sedan skrev de och stämplade på våra papper. Därefter fick vi gå tillbaka till Immigration – de skulle också sätta en liten stämpel i papperen, men inte förrän tullen gjort sitt. Svettiga och varma kunde vi till sist kliva ut ifrån Immigration med alla papperen i ordning inför Elisabeths avfärd dagen efter.
Det är vänstertrafik på S:t Vincent och eftersom vägarna är smala har alla för vana att tuta i tid och otid. Dessutom slingrar sig vägarna i serpentiner upp och nedför bergen. Dessa slingrande vägar avhåller dock inte någon från att hålla sin egen fart och köra om när den framförvarande kör för sakta. Det är bara att tuta och så kör man! Den som blir omkörd stannar som regel upp med sin bil och låter den omkörande få fri väg, vilket är tur annars skulle man aldrig kunna köra om någon.
Vi var inte ute efter att åka särskilt fort, vi ville se oss omkring. Vi hade en karta och tänkte följa öns västkust upp mot Chateaubelair. Där tar allmän väg slut och en stig upp till vulkanen Soufriere tar vid. Det är en rejäl dagsutflykt att gå till vulkanen så det skulle vi inte hinna med men det fanns lite annat som vi ville se längs vägen. När vi körde ut ur Kingstown så frågade Göran om det verkligen kunde vara rätt väg? Vi befann oss på en smal slingrig väg där två bilar bara kunde mötas med viss svårighet. Efter att ha passerat skylten mot Botaniska trädgården så kunde vi konstatera att detta måste vara den stora kustvägen.
I vår guidebok står det att (fritt översatt) “Vare sig Gud eller människan har kunnat bestämma sig för om de ville ha turism på S:t Vincent, de stora turistanläggningarna och de vita sandstränderna saknas där och inte heller är det så bekvämt att ankra som i Grenadinerna.” Vi känner oss manade att tillägga att “på kartan finns en hel del sevärdheter utmärkta men eftersom det saknas skyltning i verkligheten så är det väldigt svårt att hitta dem.” Vi körde långsamt norrut och allteftersom vi passerade de små kustsamhällena så kunde vi konstatera att vi kört förbi både grottmålningar, vattenfall och en av inspelningsplatserna för Pirates of the Caribbean utan att upptäcka en enda skylt. Nåja, vi skulle ju samma väg tillbaka så vi hade ju en chans till…
Vi hade hunnit bli ordentligt hungriga och hittade till slut en liten restaurang i Chateaubelair. Vi beställde kyckling och öl (utom Göran som fick hålla tillgodo med juice eftersom han körde). Den lokala ölen heter Hairoun, som är ett av ursprungsfolkens namn på ön och betyder “De välsignades hemvist”, Home of the blessed.
Mätta och belåtna kunde vi sedan spanande ta oss tillbaka längs kusten. I närheten av Walillabou hittade vi till slut ett litet vattenfall där man kunde bada i bassängen som bildades nedanför fallet. Vi träffade en norsk seglarfamilj med tre barn och erbjöd dem skjuts tillbaka till viken där de låg ankrade. Vi tänkte att då får vi också reda på hur man tar sig ner dit, någon skylt fanns ju inte. Vi stuvade in oss i bilen och åkte förbi två rostiga järngrindar ner till viken. Det var en av inspelningsplatserna för Pirates… och där fanns också ett litet “museum” med bilder och en del rekvisita ifrån inspelningarna. Normalt skulle det inte vara så intressant att titta på men inget går upp emot att bli guidad av två åttaåriga tvillingpojkar och deras två år yngre syster – de visste ALLT! Vi fick veta allt om vad som hände i scenen efter den och den bilden var tagen och att det var därute i viken under stenen som bildar ett valv som de hängde aporna upp- och ner, och det är på den här bryggan som Jack Sparrow kliver iland och så sjunker båten under honom precis när han når bryggan, vet ni hur det kom sig att Jack Sparrow visste att han varit på den ön förut? Han hade ju grävt ner en låda rom i sanden…
Lite senare kopplade vi av med en betydligt vilsammare guidning i Botaniska trädgården som är den äldsta i sitt slag i den här delen av världen, anlagd 1760. Vi fick lukta, smaka och titta på en del av vad Karibien erbjuder. Tyvärr minns vi inte hälften men vet i alla fall att vi sett gummiträd, mahogny, ebenholtz, teak, olika typer av palmer, kanelträd, mandelträd, brödfruktsträd och därtill en mängd sköna blommor med underbara dofter.