Anniara

Vi hade förstås fel förväntningar men vi blev lite besvikna över Barbuda. Vi hade hört och läst så mycket om ön. Om dess sandstränder, kolonin av fregattfåglar och dess egensinniga befolkning om 1600 själar. Barbuda är en ”gammal” vulkanö och till skillnad mot sina grannar har bergen eroderat och kvar finns en ö till största delen bestående av sand som inte någonstans mäter mer än 125 fot (ca 42 meter) över havet. På öns västra sida där vi ankrade finns en sammanhängande sandstrand som är 11 miles (17,6 km) lång. Det är i princip hela öns längd.

Under kolonialtiden arrenderade Lord Codrington ön och för det betalade han ”one fat sheep”. Han höll slavar på ön som odlade och försåg Antigua med livsmedel och förnödenheter. Slavarna som var där blev i mycket lämnade åt sig själva och blev därför också mycket självständiga. När slaveriet avskaffades så stannade de flesta kvar. Egensinnigheten och självständigheten märks än i dag. Man har tackat nej till flera projekt som skulle ”föra in Barbuda i det tjugonde seklet”, bland annat så sa regeringen på Antigua ja till och satte igång ett stort hotellprojekt på Spanish Point. Barbudanerna gick man ur huse och protesterade genom att välta ett av de mobila kontoren över klippan ner i havet. Det blev inget hotell… En stor avsaltningsanläggning planerades också men stoppades eftersom man (med visst fog) var rädda för att lagunen utanför Codrington skulle förstöras.

Vi ankrade utanför sandstranden och tog sedan jollen in. Det blir rätt kraftiga vågor in mot stranden så det gällde att hoppa ur och dra upp jollen i rätt ögonblick. Vi lyckades rätt så bra, dvs vi blev inte helt genomblöta och sedan släpade vi jollen över sandremsan sådär 100 meter och kunde sedan sjösätta den i lagunen. På andra sidan ca en nautisk mil bort låg Codrington, det lilla samhälle där de flesta barbudanerna är bosatta. Vi hade tänkt oss en stilla och lugn lagun där vi skulle kunna glida fram med jollen. Istället blåste det en ihärdig motvind med kraftiga vågor, nästan lite väl häftigt för vår lilla jolle. Det tog nästan en halvtimme för oss att komma över.

Sandremsan mellan “havet” och lagunen

Vi möttes av en rätt nyanlagd liten kaj med några likaledes rätt nya administrationsbyggnader. Lagunen är grund så här fanns ingen regelrätt hamn, bara kajen och några bryggor i en vik. Den färja som trafikerar Barbuda får lägga till på öns andra sida. Vi hoppade i land och en bil stod så till att jag kunde smita bakom och kränga av mig min nu rätt våta t-shirt och ta på mig min medhavda klänning istället. Vi skulle titta lite på samhället, hitta någonstans att koppla upp oss på internet (enligt guideboken skulle det finnas ett internetkafé) och klarera ut från Antigua- Barbuda. Vi mötte snart en ung dam som vi frågade var internetkaféet fanns. Hon förklarade hur vi skulle gå upp till torget och hur vi där skulle se en orange byggnad som vi inte kunde missa. Det skulle vara internetkaféet. Under vår vandring förstod vi att det inte kommer många turister hit. Här fanns några gatustånd med krimskrams och några bodar med lokalt hantverk men det var allt. Vi gick förbi skolan och där var det fullt med aktiviteter, några barn vinkade lite blygt till oss och vi vinkade tillbaka. Efter tvåhundra meter kom vi upp till torget som egentligen var en lite större gatukorsning. Det var inte svårt att se vilket hus damen hade menat så vi gick in och frågade om det var internetkaféet? Nej, tyvärr inte, tjejen i kassan skakade på huvudet. Den följande halvtimmen strosade vi runt och letade och frågade, alla hänvisade till det orangea huset med baren. Till slut gick vi in på polisstationen och frågade, dels om internet, dels om var immigrationsmyndigheterna fanns, dem hade vi inte heller hittat. Även polismannen var helt säker på att baren i det orangea huset tillhandahöll internetuppkoppling. Immigrationen låg dessutom på tvärgatan mittemot. Vi beslutade oss för att gå till immigrationen först. Där tog en ung kvinnlig tjänsteman emot oss. Vi förklarade att vi ville klarera ut och hon svarade att vi först skulle gå till hamnkontoret, sedan till tullen och därefter skulle vi komma tillbaka till henne. Hamnkontoret låg nere vid hamnen. Vi traskade iväg igen och nere i hamnen på högra sidan låg ett hus som såg ut att kunna vara hamnkontor. När vi kom närmare kunde vi läsa på skylten ”Fishery divisions”. Fel alltså, vi traskade över till andra sidan och gick in i en byggnad där. En allvarlig tjänsteman drog fram oss till fönstret och visade på byggnaden på andra sidan hamnen som vi just kommit ifrån. ”Där är det” förklarade han. Tillbaka igen. En ung kvinna satt på kontoret och hon hade nog inte så mycket att göra för hon hade besök av två kompisar med varsitt småbarn i knäet. Hon ursäktade ”the crowd” och skrev in oss i en stor liggare, skrev ut ett litet kvitto och sa att vi skulle ta med det till tullen. Hon gav oss också en fotokopierad karta där hon ritade ut både tull och immigration. Så traskade vi iväg igen. Det är ju en liten by så vi tyckte att vi snart kände igen varje gata, dessutom började invånarna känna igen oss och log lite när vi gick förbi.

Vi kom snart till korsningen där tullen skulle ligga. Först hittade vi inte huset men en snäll dam visade oss tillrätta. ”Ni ser skylten där. Där är det”. Skylten var en handmålad bräda på en pinne, ”Custom” stod det med vita bokstäver. Vi gick in i huset och kom in i ett rum med ett stort skrivbord. På andra sidan rummet var gamla ärenden arkiverade i en stor hög med papplådor som låg huller om buller. Tulltjänstemannen var dock stilig och allvarlig i sin uniform och han påpekade flera gånger att vi nu hade 24 timmar på oss att lämna landet. Det var förstås efter att Göran fyllt i karbonsetet med fyra kopior med alla uppgifter om båt och besättning. Nu hade vi bara immigrationen kvar!

När vi kom tillbaka till immigrationskontoret var det stängt för lunch. Vi var också hungriga och gick in i den orangea baren. Tyvärr serverade de bara dryck men det fanns ju ett stånd som sålde grillad kyckling mitt emot och det gick bra att ta med sig in och äta på baren. För tio ECdollar kunde vi sedan få tillgång till wifi! Som man frågar får man svar – vi frågade efter ett internetkafé och det fanns ju inte. Men hade vi med egen dator så fanns wifi, men det frågade vi inte efter och tydligen fann tjejen i kassan ingen anledning att upplysa oss om det heller.

Den grillade kycklingen var jättegod och passade bra till Carib-ölen. Vi gjorde våra ärenden på internet och läste kommentarerna på bloggen. Snart öppnade immigrationskontoret så vi kunde göra sista delen av vår utklarering.

Nere i hamnen igen stötte vi på Lloyd, en politisk vilde som skulle ställa upp i det kommande valet med ett eget program. Vi tyckte att han hade en del vettiga idéer, bland annat så ville han verka för att Barbuda skulle jobba mer med att förädla de tillgångar i form av livsmedel och skog som finns på ön. Dessutom ville han bygga ut färjeförbindelserna för att underlätta för folk att arbetspendla till och från Antigua. De behövde yrkesskickligt folk från Antigua som kunde komma och påverka utvecklingen sa han. Och det hade han nog rätt i.