Rätt som det var så sprack tanden. Den som tandläkaren rotfyllde precis innan vi åkte. När jag kände efter med tungan så satt en stor bit lös. Det här var på Kap Verde och eftersom det inte gjorde ont (utom när jag av misstag tuggade på den sidan), så bestämde jag mig i all tysthet för att vänta tills vi kom till Antigua innan jag gjorde något åt det. Jag vädrar säkert bara mina fördomar men om standarden på tandvården är lika med övrig standard i Mindelo så kunde jag nog lika gärna anlita Göran med hovtången…

Immigrationskontoret i English Harbour upplyste oss om att närmaste tandläkare fanns i huvudstaden, S:t Johns. Det var i och för sig inget problem, det går buss och vi ville ändå åka dit någon dag. Men, jag ville ju ha en tid bokad innan vi åkte dit. Efter lite letande så hittade jag faktiskt en tandläkare som annonserade i en marina guide. Lättad ringde jag numret som stod angivet. “Numret är inte i bruk” svarade en röst. Jag försökte flera gånger, med samma resultat. Vi fick bege oss till Salty Dogs och skicka mail. Snabbt fick vi svar att Dr Sengupta inte kunde hjälpa mig men att en Dr Mosry skulle höra av sig om hjälp istället. Efter lite påstötningar och flera mail fram och tillbaka (där jag uppmanades ringa det nummer som inte fungerade) så fick jag till slut en tid för behandling.

Det var med viss bävan som jag satte mig på bussen. Bussarna här verkar gå lite hur som helst, det är mindre bussar med plats för 14 passagerare och när den kommer till ändhållplatsen, t ex English Harbour så vänder den bara och går tillbaka. Den plockar upp passagerare tills den är full och fortsätter sedan direkt till busstationen i S:t Johns. Det finns inga stoppknappar att trycka på utan när du vill av så skriker du “Bus stop” och då stannar chauffören och släpper av dig.

Det var en rätt skakig färd, vägarna är inte så väl underhållna och chauffören körde på duktigt. Strax innan vi var framme såg jag ett fallfärdigt hus med en skylt “tandläkare” utanpå och jag blev ännu mer nervös, hur skulle detta gå?

Vi hade flera timmar på oss före tandläkarbesöket för vi hade planerat att se oss omkring i S:t Johns först. Antigua lever till stor del på turismen och hälften av turisterna är amerikaner. Det låg flera stora kryssningsfartyg inne i hamnen och gatorna vimlade av amerikanska turister och antiguanska taxiförare som alla erbjöd en rundtur i taxi runt ön. Nere vid hamnen präglades affärslivet av “lyxturisterna”, där fanns alla kända märken och du kunde köpa smycken och juveler eller bara fashionabla kläder. Några kvarter längre upp var det mer “normalt” utbud av kläder, hantverk o krimskrams. Det fanns inte så många restauranger som vi hade trott men vi lyckades i alla fall hitta en liten lokal, där vi åt kycklingpiroger och drack wadadli, den antiguanska ölen. Namnet Wadadli stöter man på lite överallt, när Columbus kom hit så beboddes ön av arawak- och caribindianer, deras namn på Antigua var Wadadli. Vi var de enda turisterna i den här restaurangen men pirogen var god.

Nu fanns ingen återvändo, utan vi plockade fram kartan och gick en kvarts promenad ut ur stan åt andra hållet mot English Harbour. På promenaden gick vi återigen förbi ett hus i mindre bra skick där skylten talade om att här fanns tandvård att få…

“Min” tandläkare hade sin mottagning i ett relativt nytt hus och vi möttes av en härligt kylig Air condition när vi kom in. Jag fick fylla i lite papper och sedan var det dags. Jag hade ställt in mig på att jag i värsta fall skulle bli av med tanden och det var precis det budskap tandläkaren gav mig. “Om den är skadad för långt ner så måste vi dra ut den, men jag ska ta en bild först”. Dr Mosry var en 30-35årig man från London som bott på Antigua i ett och ett halvt år. Utrustningen han förfogade över var inte den allra modernaste, men efter att ha framkallat bilden och tittat på den så konstaterade han att han kunde göra en provisorisk lagning och att jag sedan behöver få en krona gjord, rotfyllningen såg i övrigt bra ut. “Om du lovar att inte tugga nötter eller öppna ölflaskor med tanden så håller lagningen ett bra tag”, sa han, och det lovade jag.

Med en nylagad tand och en välbedövad mun promenerade jag och Göran sedan tillbaka till busstationen. Det var vid den tid då skolorna var slut för dagen så det var kö vid linje 17 och det kom fler och fler hela tiden som liksom bara gick förbi oss. Jag tänkte på den strikta ordning som gäller vid bussarna i Stockholm och tänkte sedan att vi kommer aldrig med, det var minst 25 personer där och bussarna tar ju bara 14 och det kom fler och fler och alla ställde sig framför oss… Men, rätt som det var blev vi framvinkade och tillfrågade om vi skulle till English Harbour? Javisst, bara hoppa in!