English Harbour, där vi ligger nu är tre sammanhängande vikar som är väldigt skyddade. De började på allvar användas av engelska flottan i början av 1700-talet då en orkan härjade i området och flera av flottans fartyg gick förlorade. De tre som låg i English Harbour förblev dock oskadda genom stormen. Här byggde man upp en befästning och började upprätta handel och transportera varor. Amiral Nelson kom inte hit förrän 1773 och lämnade stället sex år senare – ändå har amnen fått sitt namn efter honom – Nelson´s Dockyard. Sedan övergavs det, för att renoveras och göras om till ett tillhåll för seglare och turister med början 1961. Då var byggnaderna i stort sett bara tomma skal men man har lyckats behålla det gamla utseendet och beskriver dess ursprungliga användning på skyltar runt om i området. Utanför murarna tar Nelson´s Dockyard Village vid. Små hus med lokala barer och affärer med lokalt hantverk blandat med krimskrams kantar gatan bort mot Falmouth. Musiken är aldrig långt borta men här finns också en väldigt lantlig prägel. Där damerna bjuder ut sina t-shirts och klänningar springer hönsen omkring och pickar vid deras fötter och på gräsmattan utanför den lokala polisstationen hittar du lösgående getter som betar. Tupparna är förresten galna här, de har ingen som helst uppfattning om när det är morgon och dags att gala, de gal dygnet runt!

När engelsmännen kom hit och koloniserade öarna så började man odla olika grödor här och kom snart fram till att socker gick väldigt bra och av sockerrören brände man rom. Flottan började servera sina sjömän rom istället för brännvin, ”a half pint of rum” två gånger per dag. Rommen var stark och snart blev dryckenskap och brist på disciplin ett stort problem ombord på fartygen i engelska flottan. I augusti 1740 började därför vice amiral Edvard Vernon att spä ut rommen med en fjärdedel vatten. Drycken fick namnet ”grog” efter amiralen som bar smeknamnet ”The old grog” eftersom han brukade bära en kappa av tjockt halvsiden (boat cloak made of grogram) ombord. Fortfarande, med en fjärdedel vatten så var rommen stark och amiralen själv rekommenderade att man blandade i socker och limejuice för att göra den mer välsmakande. 1756 skrev man in i flottans reglemente att sjömännen hade rätt till grogg, två gånger per dag. Groggen blandades på däck så att alla kunde se att den späddes ut rätt, inte för mycket och inte för lite.

Rom kallas också ”Nelson´s Blood” eftersom sjömännen fick för sig att Lord Nelsons kropp lades i en tunna med rom efter hans död vid Trafalgar. Detta för att konservera kroppen tills den kunde transporteras tillbaka till England. I själva verket lades den i en tunna med fransk konjak med kamfer och myrra. Rommen fick dock behålla sitt öknamn.

Anniara ligger långt där nere

I fredags drog Göran med mig på cachejakt. Vi läste inte instruktionerna tillräckligt noga vilket resulterade i en alldeles för lång promenad/klättring över bergen ute vid befästningen. Turen bjöd på fantastisk utsikt och vi såg både fantasifullt formade kaktusar, gulliga getkillingar, kolibrier och andra småfåglar, bland annat en Bananaquit, en vanlig men väldigt vacker liten fågel med svart rygg och knallgult bröst. Den lever av att suga nektar, precis som kolibrin, men är större.

En get med sin killing

Stigen var minst sagt oländig!

“Vacker” kaktus som växte vid stupet

När vi äntligen hittat cachen (som inte alls låg så långt bort) så tog vi jollen över till andra sidan för att använda wifi på det som blivit vårt stamställe ”Salty Dogs”. Vi tog en wadadli (lokalt ölmärke) och blev serverade av Nathalie, vår egen servitris.

Göran använder wifin på Salty dogs

Nathalie, vår “egen” servitris

Här i Tank Bay finns flera sorters hägrar och så har vi en pelikan som kommer och fiskar då och då. Han är väldigt klumpig och slår ner i vattnet med ett stort plask men lyckas ändå nästan alltid fånga fisken han spanat in.