Universum hade ett sätt att jämna ut orättvisor. Vatten rann från ett kärl till ett annat tills balans hade uppnåtts. Luft sugs in i det vakuum som skapas av ett lågtryck. Harmoni. Människan såg balans som något statiskt, de sa att de skulle ha balans men balans var inget man hade. Det råder aldrig absolut balans, bara tillfälliga tillstånd som synes vara i balans. Balans var inte en sten som låg still, balans var snarare konstant rörelse, likt en lindansare som hela tiden måste skifta sin vikt för att inte ramla. Balans var inte lugn. Balans var en konstant parering av situationer för att sträva efter jämvikt.

Fredrik Härén “De ickesynliga”

“Hur har ni förberett er mentalt inför resan över Atlanten?” Göran och jag tittade lite frågande på varandra när frågan ställdes. Hela resan hittills har varit en förberedelse där vi gjort längre och längre överfarter. Från Skagen till Farsund i Norge, lite drygt ett dygn. Från Farsund till Peterhead i Skottland, två och ett halvt dygn. Över Biscaya, fyra dygn. Lissabon till Kanarieöarna, 5 dygn. Och senast Las Palmas till Mindelo på Kap Verde, 8 dygn. Vi har inte precis tänkt på hur vi ska förbereda oss mentalt. Praktiskt, javisst! Proviantering av livsmedel, förbättringar på Anniara såsom en spirbom, reservdelar och förbrukningsmaterial såsom filter och linor. Vi har inte tänkt på, eller diskuterat olika scenarior. Vi (Göran) har studerat vädret över Atlanten sedan vi kom till Kanarieöarna genom att ta hem gribfiler varje dag. Han har kunnat konstatera att det inte ser ut att bjuda på några större överraskningar, vindläget har sett stabilt ut i flera veckor. Möjligen är vindarna lite väl svaga.

Nu, när vi varit ute i nästan 10 dygn så är vi ändå lite överraskade – av att det blåser så lite! De fyra första dygnen blåste det 2-4 m/s och vi tyckte att vi inte kom framåt alls. Sedan tog det fart och blåste lite mer (8-10 m/s) i tre dygn men nu är vi nere i 3-4 igen och så ska det hålla på till på torsdag i nästa vecka! Jag minns speciellt Birgitta Boye som skrivit om familjens jordenruntsegling med Ariel IV. På något ställe beskriver hon hur hon drömt om att segla i behaglig takt och hinna med och kunna göra allt möjligt under färden medan verkligheten istället blev “att dundra fram i expressfart över oceanerna”.

Just nu så handlar det mesta om balans. Att hålla Anniaras segel i så god balans så att vi får ut maximal fart i de svaga vindarna. Vi har provat olika segelsättningar, för närvarande seglar vi gennaker och gör knappt 3,5 knop. Anniara är inte så snabb och i vanliga fall har vi ett rätt avspänt förhållande till farten. “You don´t start in the Formel 1 with your motorhome” som Alec på s/y Tangaroa sa. Och det är så sant. Vårt hem är inte gjort för racing. Med lite drygt 4 knop så gör vi 100 distans per dygn och det tycker vi är ok. Men gör vi 3 knop istället för fyra (och det låter ju inte som så stor skillnad) så minskar farten med 25%. Så nu jagar vi för en gångs skull tiondels knop. Sedan har vi provat att använda vårt inre försegel som stagsegel för att minska rullningen i sidled. När vågor och dyningar rullar på så hamnar Anniara med jämna mellanrum i rullning från sida till sida, till mycket besvär för besättningen, antingen man ska försöka balansera sig medan man gör något eller man bara ska försöka ligga still och sova. Vi tycker att förseglet minskar rullningen en del även om den långt ifrån försvinner helt.

Ett vindroder är, mycket förenklat, en paddel i vattnet med en flöjel som ställs in efter vinden. Ett sinnrikt system av linor fästa till ratten gör sedan att paddeln styr efter flöjelns rörelser i vinden. Det är en helt mekanisk manick utan el och elektronik som kan gå sönder. Men – ett litet block som sitter snett och gör att linan inte löper helt friktionsfritt gör ofelbart att linan slits och till sist hotar att gå av. Att ha allt i balans innebär att vi hela tiden måste uppmärksamma den typen av problem och åtgärda dem allteftersom de uppstår.

Det mest viktiga är ändå att vi själva är i god balans! Vi har vaktpass dygnet runt och dessemellan måste vi se till att få tillräckligt med sömn och vila. Vi måste äta med jämna mellanrum och se till att fylla på tillräckligt med vätska.

Även om det kan låta som om vi klagar för att det rullar och saker går sönder och maten trillar ut över durken så lever vi just nu ett mycket behagligt liv. Det är ett gynnsamt klimat, vi är ute större delen av dygnet och vi stressar inte! För rätt många år sedan så diskuterade jag jordenruntsegling med en kollega, han sa att han hade svårt att tänka sig att jag skulle trivas ute på Atlanten. “Du skulle bli helt uttråkad av att sitta där och stirra på horisonten”. Ja, George, nu är vi i alla fall här och visst är det lite tråkigt ibland men när solen går upp över horisonten och åtta flygfiskar sprätter iväg över det klara blå vattnet för att 100 meter senare störtdyka med ett plask i en våg, då känner vi att vi uppnår balans och harmoni.

När jag sitter och skriver detta så dyker det upp ett fartyg vid horisonten. Det första vi sett sedan farvattnen omkring Kap Verde. Usch, det känns nästan som lite trängsel…