Anniara

Vi seglade tillbaka till Las Palmas på onsdagen, i lagom tid
så att Göran hann ta flyget hem till Sverige för ett sista läkarbesök innan vi
lämnar Europa till förmån för Karibien. Åke och Lena stannade en dag till men
sedan for även de och jag var ensam kvar på Anniara. Eftersom ARC (Atlantic
Rally for cruisers) inte skulle starta förrän på söndagen så låg Anniara (och
75 båtar till) på svaj i en vik utanför hamnen. Jag kunde ta jollen in och
förtöja den vid en särskild brygga avsedd för dem som inte får plats inne i hamnen.
Det var spännande och roligt att följa den febrila aktivitet som rådde bland
deltagarna. Det var mycket som skulle fixas och handlas in i det sista inför
överfarten till Karibien. 280 båtar var anmälda och 230 skulle komma till
start. Så snart de hade försvunnit ur
sikte så tänkte vi gå in och lägga till i hamnen. Jag hade blivit lovad lite
hjälp, både från Balance men också från Kjell och Lena, bekanta som vi träffade
på vår resa till Skottland och haft kontakt med sedan dess. De anlände med
samma plan som Åke och Lena och ska tillbringa nästan tre månader på Gran
Canaria.

Det började blåsa på lördagsmorgonen. Inte så hårt, men från
fel håll. Hela Atlanten vällde in i viken där vi låg. Det gungade så kraftigt
att Kerstin bestämde sig för en promenad i land – hon fick känning av sjösjuka
och då låg vi ändå ankrade! Anniara låg
mitt emellan den svenska båten Imagine och Silent Runner ifrån Canada. Ju mer
det blåste, desto närmare kom vi Silent Runner. Ibland kan man ligga nära men
det händer inte något mer och då kan det vara ok, för ingen vill ankra om i
hårt väder om man inte måste, men här kom jag närmare och närmare hela tiden. Till
slut var det bara några ynka meter emellan. Jag ropade upp Staffan på vhf:en så
han kom över och vi hjälptes åt att ankra om. Det var lite jobbigt i den hårda
vinden och vi var ibland väldigt nära Silent Runner. Besättningen där höll sig
dock väldigt lugna. Han startade motorn för att kunna komma undan om det
behövdes och hon höll några fendrar i beredskap. De behövde dock inte ingripa. Vi
la ankaret längre bort och körde sedan fast det för att inte dragga.

Sent på lördagskvällen fick jag sms från Balance som talade
om att de skjutit upp starten till tisdagen på grund av dåligt väder. Min
första tanke var: Och vi då? Ska vi behöva ligga här ute i skitvädret? Det
skulle vi…

När jag vaknade på söndagsmorgonen tog det i och blåsa och
rätt omgående så låg Anniara för nära Silent Runner – igen! Nu var goda råd
dyra, Kurt på Imagine ropade och undrade om han skulle komma över men det
skulle ta en bra stund, både Imagine och Balance hade sina jollar på däck. Jag
kan inte både köra båten och hala in ankaret, det ena kräver att man arbetar i
aktern det andra i fören, är man ensam får man springa som en skottspole emellan,
utan kontroll på någonting. George på Silent Runner uppfattade situationen och kom
i sin jolle. Efter några försök i de höga vågorna lyckades han komma ombord och
kunde köra Anniara sakta framåt medan jag matade in ankarkättingen. Kurt, som
under tiden fått sin jolle i sjön bistod så gott han kunde och lyckades få loss
den lina som man fäster i kättingen för att dämpa de ryck som uppstår vid ankring.
Sedan for George och jag omkring i viken i nästan en timme och letade en ny
ankarplats, det var trångt överallt. Till slut ankrade vi utanför, nästan vid
inloppet till nästa marina, som är privat, och egentligen lite för nära den
kommersiella hamnen där stora last- och passagerarfartyg passerar in och ut
under dygnets alla 24 timmar. Jag var dock rätt nöjd, jag låg bra där även om
jag skulle få gunga i svallet från de stora fartygen.

Även om man skjutit på starten för ARC till tisdagen så
startade ungefär tjugo båtar redan på söndagen. Det var de båtar som tävlar i
den så kallade racingklassen. Eftersom Kerstin och Staffan på Balance
egentligen reserverat plats ifrån söndagen den 25:e och en månad framåt så gav
Kerstin sig den på att de skulle in och ha en plats redan på
söndagseftermiddagen. De lättade ankare och jag följde med dem in ombord på
Balance. I hamninloppet möttes vi av en ilsken marinero som förklarade att
hamnen var full. ”Men, vi har reserverat plats” förklarade Kerstin. Marineron
bläddrade i sina papper men hittade ingen Balance där. ”Jo, men så är det i alla fall” sa Kerstin och
efter lite parlamenterande så fick vi gå in och lägga oss vid bränslepontonen. Sedan
gick vi upp till kontoret, till Kerstin sa de att hon fick komma tillbaka om en
timme men när jag förklarade hur angelägen jag var om att komma in eftersom det
lovades dåligt väder och jag var ensam ombord så fick jag kalla handen. Det
fanns ingen plats om jag inte reserverat någon. Jag blev lite förbannad, för vi
hade försökt reservera plats flera dagar tidigare men då fått svaret att det
inte gick att reservera. Nu skulle jag plötsligt stå med på den lista som de
tidigare påstått inte fanns för att kunna få plats. Inga böner hjälpte, trots
att det helt uppenbart fanns gott om lediga platser i hamnen!

Vid sjutiden kom Kjell och Lena, vi hade kommit överens om
att de skulle sova ombord på Anniara. Vi lånade Balances jolle och tog oss ut
till Anniara. Kerstin fortsatte sitt tjatande på kontoret och efter några
timmar till fick de äntligen en plats och kunde gå in och förtöja vid brygga L,
skönt!

Det blev den lugnaste natten på länge, kav lugnt! Det kändes
lite pinsamt men, som Kjell sa: ”Även om du bara hade behövt hjälp i en kvart,
så hade det varit en väldigt viktig kvart” och det kunde jag inte annat än
hålla med om. Sedan är det alltid roligt med sällskap och både Kjell och Lena
har mycket att berätta om sina erfarenheter från sin segling till Nya Zeeland 2008.

På tisdagen gick äntligen starten för den stora klassen i
ARC. Balance hade besök av fyra vänner från Bohus-Malmön och när starten gått
anslöt sig även Kjell o Lena till sällskapet. På kontoret ansåg man att andra
båtar fick gå in i marinan först under eftermiddagen. Eftersom klockan var
kvart över tolv ansåg vi att det var eftermiddag och bestämde oss för att ta in
Anniara i hamnen. Vi ropade upp
marineron på kanal 11 och han skulle möta upp i hamninloppet och anvisa plats.
Vi var välkomna! Staffan körde ut mig, Kjell och Kent, en av gästerna på
Balance. Det blåste och vi blev dyngsura av vatten som stänkte över jollen när
den var så tungt lastad. Lagom till vi kom ut så började det dessutom att
spöregna, men nu skulle vi in!

När vi skulle ta upp ankaret så satt det fast! Vi körde upp
och ner med spelet, och försökte att lirka på olika sätt. Omöjligt! Ankaret satt
som berg! Efter en lång stund så bestämde vi oss för att släppa ut hela kättingen
med en fender som flöte. Jag skulle bli tvungen att anlita dykare för att
plocka upp dem senare, det var enda lösningen. Jag ville ju in i hamn! Kjell
matade ut hela kättingen men när sista länken skulle löpa ut så fastnade den i
ankarspelet. Jag försökte hålla Anniara mot vinden, Kent sprang som en
skottspole fram och tillbaka med olika verktyg och Kjell kämpade med kättingen.
Till slut kunde de hjälpas åt och avlasta kättingen och på så sätt kunde de
lossa länken som fastnat. I med eländet och så gick vi in i hamnen. Oh, vad skönt det var att ligga med
förtöjning mot bryggan! Jag skyndade rätt snart iväg till hamnkontoret för att
be dem om hjälp att hitta en dykare. Ingen skulle kunna sno ankaret, för det
satt ju fast, men någon skulle kunna få för sig att sno fendern och i stressen
som var så kom jag inte på att jag kunde lägga en waypoint i plottern och på så
sätt veta var ankaret låg. När jag kom till hamnkontoret så hade det precis
stängt för siesta men jag forcerade mig in och förklarade att jag behövde en
dykare. Damen i receptionen kunde ge mig ett telefonnummer men trodde inte att
mannen på dykarfirman talade engelska. ”Då får du ringa” förklarade jag
bestämt. Hon suckade och såg väldigt besvärad men ringde i alla fall upp och de
lovade att komma på morgonen nästföljande dag. ”Vid vilken tid?” undrade jag,
men då ryckte hon bara på axlarna, ”I morgon.”

Vid halv nio dagen därpå kom två unga män som tog mig med ut
i en ribbåt så jag kunde visa var ankaret låg. Den ena dök ner och snart kom
ankaret upp med hjälp av en ballong. Kättingen var det mer jobb med, den låg
som ett nystan emellan två klippblock, men till slut fick han upp det också.
Sedan var det en smal sak för dem att gå in till en ledig plats på bryggan och
så la de både ankare och kätting nedanför Anniaras peke så att jag bara hade
att mata på kättingen på ankarspelet igen. Jag var klar strax efter tio och
sedan var det lagom att gå och möta Göran som kom med flyget. Ni kan gissa om
han var efterlängtad!!!