Nu är det dags att göra i ordning Anniara för en översegling
igen. Innan vi åkte hem till Sverige så plockade vi ner en massa, försegel,
skot, livlinor, gajer mm mm. En del hade vi användning av direkt när vi kom
tillbaka så det kom snabbt på plats igen, medan annat inte känts lika
nödvändigt eftersom vi bara seglat kortare sträckor.

Till Kanarieöarna, egentligen Lanzarote som ligger närmast,
är det en segling på fem kanske sex dygn. Vi har legat här i Cascais i över en
vecka och visst är det skönt när man inte behöver hålla i sig med ena handen
när man lagar mat och när kojen man ligger i inte lutar eller gungar.

Jag har lagat lite mat. Två olika sorters sås till spagetti,
kyckling med mango chutney och så har jag kokat 8 ägg som vi kan äta med lite
tonfisk eller makrill. Och så har vi några burkar ärtsoppa kvar. Enklast
möjliga om det skulle bli en orolig överfart.

Göran har lagt in olika waypoints i plottern som vi kan ha
som stöd i navigeringen. Han har gått igenom säkerhetsanordningarna och satt
tillbaka livlinor och gajer som vi inte behövt sedan Biscaya.

Vi ska bädda i akterkojen, där man sover bäst när det gungar
och där man snabbt kommer upp om vakten skulle påkalla hjälp och vi ska stuva
undan allt vi spritt omkring oss som böcker, glasögon och datorer. Alla luckor
och lådor ska stängas och låsas, spisen ska frigöras så att den kan gunga i
sina fästen och grythållarna ska skruvas fast så att inte grytorna kan åka
iväg.

Vi har fyllt på vatten och innan vi ger oss av i morgon ska
vi duscha och tvätta håret (det kan vara lite besvärligt ombord) och sedan ska
vi fylla upp dieseltanken, det går nog inte i så många liter, men vi vill ha
fullt då vi ger oss av.

Det känns spännande att segla rätt ut i Atlanten, att spänna
bågen igen.

Nu väntar vi på att Luc och Mieke kommer över, vi ska åt
samma håll men man vet ju inte när man ses igen – så för säkerhets skull tar vi
chansen att umgås en sista gång över ett glas vin, diskuterandes långseglarnas
många olika bestyr och problem. De pratar flamländska och det kan vi inget av,
men i Belgien talar man också franska, därför till nästa hamn – Au revoir!