Anniara

På bryggan i Peniche träffade vi ett par från Flandern i
Belgien, Luc och Mieche. De är ute på sin andra långsegling. Den förra, för fem
år sedan, gick till Karibien, nu planerar de att gå hela varvet runt. Vi bjöd
in dem till en pratstund i sittbrunnen på Anniara och bjöd dem på Vinho Verde,
ett ungt vin, grönt till färgen som är karakteristiskt för Portugal. Kanske
hade vi köpt en för billig flaska, det påminde lite för mycket om den gamla
läskedrycken Champis, lätt kolsyrat, syrligt i smaken, dock inte lika sött som
Champis. Som alla långseglare så
diskuterade vi väderutsikterna. De hade, precis som vi, för avsikt att avsegla
tidigt dagen därpå för att ta sig ner till Cascais, 50 NM söderut och några
(land)mil utanför Lissabon. Väderleksrapporten
spådde nordlig vind 8-10 m/ så det borde bli en fin segling.

Vi seglade ut från hamnen nästan samtidigt men vi seglade,
vår vana trogen, ut ett par sjömil från kusten och kunde snart se Kozmic Blues
passera oss på insidan. Vinden höll i
sig hela dagen, vi gjorde god fart och kunde redan vid fyratiden på
eftermiddagen lägga till i Cascais marina. Då hade vi avverkat 49 distans och
seglat hela eftermiddagen med hjälp av vindrodret.

Cascais är en liten stad (33 000) invånare och hopväxt
med Estoril, en annan liten stad på vägen in till Lissabon. Här finns (förstås) ett fort. Varje kuststad
med självaktning måste ha ett eget försvarsfort. Här har man på ett intressant
sätt tagit tillvara de gamla försvarsmurarna och byggt moderna bostäder
sammanfogade med dem. Från marinan tar man strandpromenaden in till staden och
har då muren på ena sidan och fiskehamnen på den andra. På stranden hade en ung
kille i dreadlocks byggt ett stort sandslott, han fick några cent av turisterna
för att de fick fotografera hans konstverk.

Vi tog tåget in till Cais do Sodre, i centrum av Lissabon.
Det tog ungefär 35 minuter och färden gick till större delen längs kusten. Vi
kunde se Forte Bugio i inloppet av floden Tejo. Inloppet är väldigt brett,
uppskattningsvis 3 NM men den seglingsbara delen är betydligt smalare och den
lilla ön med sin fyr mitt på utgör ett viktigt varningsmärke för detta.

Den här delen av Portugal verkar rätt välbeställt. Husen
längs kustremsan in mot Lissabon är både stora och väl underhållna. Mest
frapperande är utsmyckningarna av mosaik. En del hus kan ha en hel sida täckt
av mosaik medan andra har riktiga konstverk med olika motiv utförda i mosaik
runt och emellan fönster och balkonger. I motivvalet märks Portugals stolta
marina historia men där finns förstås också många religiösa motiv.

Från Cais do Sodre kom vi direkt in i turistfällan. Vi
beundrade Praca Do Comércio, en triumfbåge uppförd för att fira
återuppbyggnaden av Lissabon efter den svåra jordbävningen 1755. På den enorma
porten finns flera prominenta personer från Portugals historia avbildade, bland
annat Vasco Da Gama.

Vi gick tvärs över torget, ner till vattnet där Göran
letade efter och fann en cache. Floden glittrade i solljuset och på andra
stranden reste sig den höga madonnastatyn, Lissabons mesta igenkänningsmärke.

Lusten att vara ”kulturella” hoppade plötsligt på oss när vi
fick se skylten till ”Museu do Cerveja” .
Ett ölmuseum? I Lissabon? Vi
betalade 7 € och fick varsin keramikmugg i handen och sedan vandrade vi runt
och läste på olika skyltar om ölets utveckling i Portugal. Man anser att det
druckits ölliknande drycker här sedan första århundradet efter Kristi födelse.
Vinet har dominerat större delen av tiden men under slutet av 1600-talet
exporterade Hansan så stora mängder öl att vinodlarna klagade hos kungen ” Not
only merchants but negroes and workers are drinking it”. Följden blev att all
import av öl förbjöds under hela 1700-talet! Först under mitten av 1800-talet
tog den inhemska produktionen fart (mycket med hjälp av tyska bryggare) och
egna märken som Bohemia och Sagres
utvecklades. Även på Madeira och på Azorerna startades inhemska
bryggerier med egna märken.

Till slut kom vi in i ett skumt rum där en man med kåpa
väntade på oss. Han hällde upp öl i våra keramikmuggar från ett gammalt träfat. Det var riktigt,
riktigt gott! Ett sött mustigt öl som inte liknande något av det vi druckit här
i Portugal. Tyvärr var det
specialproducerat för muséet och för restaurangen som låg intill, så det går
inte att köpa i affärerna.

Vi tog sedan en promenad på Rua Agusta, Lissabons ”shopping
street”. Man behöver inte handla, det
räcker med att gå omkring i folkvimlet. Fyra gånger blev vi erbjudna att köpa
marijuana , trots att det stod poliser i varje gathörn så såldes det mer eller mindre
öppet. Vi var givetvis inte ett dugg intresserade men funderade en del över
vilka detaljer i vårt utseende som fick säljarna att tro att vi ville köpa? På
kvällen träffade vi Luc och Mieche igen och när vi berättade att vi varit inne
i Lissabon så fick vi omedelbart frågan om hur många gånger vi blivit erbjudna
marijuana. Vi berättade och Luc konstaterade att ”Då är det precis likadant som
för fem år sedan då vi var där”. Vi
kände oss löjligt lättade över att det inte bara var vi som blivit erbjudna
utan att det tydligen är vanligt även om det i sig är fruktansvärt beklagligt.

Nu ligger vi i Cascais och väntar på ett väderfönster. Så
fort vädret blir någorlunda stabilt med vindar åt rätt håll så går vi direkt
till Lanzarote. Det finns en och annan båt här i marinan till, förutom belgarna
och vi, som jag misstänker kommer att göra detsamma…