Vi tog farväl av Jeff och Roberta på Moana Ipo (”Den som
älskar havet” på hawaianska) och gick för motor ner till Baiona. Vinden blåste
rätt i näsan och vi ville inte ha så stort äventyr när vi testade att vara ute
på havet för första gången sedan Sverigeuppehållet. Konstigt nog så var sjön och vågorna med oss
och det gjorde färden guppig men åt ”rätt ”håll. Trots motorgång så var det
underbart att känna havsluften igen!

Farväl till S:t Adrian

Baiona har en stor
marina och enligt guideboken så är det en bra hamn att vila ut i efter en
Atlantöverfart eller när man kämpar sig norrut eller går söderut. När vi kom in innanför den långa piren så
visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen men en rib-båt kom snart ut och
visade oss in till en av de yttersta pontonerna. Den visade sig vara hårt
utsatt av vädret och blåsten som rådde, Anniara trivdes inte alls utan drog och
slet i tamparna hela natten. Dessutom blev hon nerskiten av ett stort antal
trutar som hade sitt tillhåll ute på de yttersta pontonerna. Inget ställe som vi
vill rekommendera!

Ett stort fort reser sig över halvön som skyddar Baionas
hamn. Vi försökte hitta lite om det på google, översättningen blir ju vad den
blir men, jag tror att här har funnits en försvarsfästning sedan 200 f K. Genom
århundradena har detta varit den optimala platsen att försvara Rias Baixas
utifrån havet. Dess nuvarande utseende fick det på 16oo-talet då det också fick
sitt nuvarande namn Fortaleza Monterreal. Dessutom ska det här vara stället dit Pinta
återvände 1493 för att tala om att Columbus upptäckt Amerika!

Vi strövade runt och beundrade byggnadsverket, nuförtiden
läggs mycket möda ner på trädgårdsanläggningarna, bland annat fanns en
hortensiagång. Hortensiorna var dock sorgligt överblommade men man kunde tänka
sig hur det är när det blommar för fullt på båda sidor om gången. Vi hittade en damm med änder. Inte vanliga
gräsänder utan ett par mandarinänder och sedan stora svarta med illgula labbar
till simfötter. Naturligtvis kunde jag inte hitta dem i fågelboken! Det
irriterar mig, jag måste skaffa en bättre bok…

Just nu är det flod vilket innebär att skillnaden mellan låg
och högvatten är som störst. Det var lågvatten på morgonen när vi skulle lämna
Baiona och vi gick försiktigt, försiktigt in till macken för att tanka,
djupmätaren visade att vi inte hade något vatten alls under kölen. Dieseln är lika dyr i Spanien som i Sverige,
så vi tankade bara 60 liter och hoppas på bättre priser i Portugal. Även gästhamnsavgiften var dyr, 35€ för en
natt att jämföra med att vi gav 95€ för att ligga 15 dgr i S:t Adrian.

Nu skulle vi lämna Spanien och bege oss till Portugal.
Seglingsförhållandena var smått identiska med dagen innan så vi tuffade för
motor även denna dag. Utanför hamnen i Baiona
passerade vi ett stort antal småbåtar med folk som fiskade. Vi tror inte
att de yrkesfiskade utan det handlar nog om folk som försöker dryga ut
hushållskassan på olika sätt och att fiska sin egen middag kan vara ett av dem.
Inne i hamnarna finns fullt av Multe så
nöjer man sig med dessa, (de ska vara rätt beniga,) så måste man kunna få fisk.

Dagens mål var Viana do Castelo i Portugal. Den som styrde hade fullt sjå hela tiden för
vi fick verkligen kryssa emellan alla fiskenät. Vi har läst om detta tidigare
och insåg nu att ryktet inte var överdrivet. Här vill vi inte gå i mörker för
det kan bara sluta med att man fastnar i något nät.

Vi gick upp en liten bit i floden tills vi stoppades av en
gigantisk bro. Den är konstruerad av käre gamle Gustave för ca 135 år sedan,
ja, Eiffel alltså, samme Gustave som konstruerade Eiffeltornet. Precis före
bron finns en liten marina in till vänster. Det är väl skyddat och marinan var
smockfull. En vänlig man visade oss en plats utanpå Alioth, en båt vi träffat
tidigare, vars ägare tydligen lämnat henne här för att åka hem(?) ett tag. Det var högvatten när vi kom in och mannen
förklarade att vi skulle stå i gyttjan vid lågvatten men ”det är ingen fara,
det är mjukt”. Vi har lite marginal på
djupmätaren, när den står på noll så har vi kanske 30-40 cm kvar till botten.
Nu stod mätaren på 2,2 m, så vi borde ha drygt 2,5 m ner men vattnet skulle
sjunka 3,5 meter – en meter ner i dyn alltså!? Mannen försäkrade att det var
ok, inget skulle hända och vi tyckte inte att vi hade något val, det var enda
platsen och det var försent att söka upp någon annan hamn.

Bron i förgrunden

Det var ok, men lite läskigt. Anniara stod på botten och vi
märkte inte så mycket av det, förutom att hon slutade röra sig i vattnet. Det innebar också att vi inte kunde ge oss
iväg när vi ville, större delen av tiden satt vi fast i dyn. Väderutsikterna för de närmaste dagarna såg
inte heller lovande ut så vi fick gilla läget. På hamnpromenaden träffade vi
Steve och Sharon, två britter. De låg
med sin båt Emma Louise, en Afrodite 42 som de köpt i Stockholm(!) förra året,
lite längre ut i hamnen. Vi snackade lite med dem om vår belägenhet och de
erbjöd oss omgående att lägga till utanpå Emma Louise istället. De hade också tagit reda på var man kunde få
gasolflaskorna påfyllda. Eftersom vi hade stort behov av detta vi också, gick vi först och lämnade
gasolflaskorna, sedan gick vi på kafé och kopplade upp oss på internet, först
därefter kunde vi komma loss ur dyn och lägga oss utanpå dem. Vi hoppas att de
inte ångrade sitt erbjudande för natten blev stökig med mycket regn o blåst och
vi kunde inte undvika att Anniara ryckte och drog i förtöjningarna.

Anniara förtöjd utanpå Emma Louise