Anniara

Den nionde oktober var vi på Ryhov och fick besked om att
all cancer är borta! Ett riktigt glädjebesked! Nu har Göran också börjat
återhämta sig efter operationen även om konvalescensen måste pågå ett par
veckor till.

Vi har tillbringat den mesta tiden efter operationen hos
mamma Maj men nu skulle vi tillbaka till Vigo så därför påbörjade vi operation
kappsäck. När vi varit på sjukhuset åkte vi till Micke (Görans son) och hans
blivande fru Sara. Det var kul att träffa dem innan vi åkte. Dagen efter skulle vi lämna tillbaka vår
lånebil och tillbringade därför en trevlig kväll och natt hos Åke o Lena. De
skjutsade oss till tåget i Växjö och sedan bar det av till Malmö och Lena o
Kjell. Ytterligare en trevlig kväll och en natt i deras bäddsoffa innan vi (äntligen)
kunde sätta oss på planet till Madrid, där vi sedan bytte destination och
slutligen kunde landa i Vigo. Tack alla
som på olika sätt bidragit till att underlätta vår vistelse i Sverige!!!

Vi tog en taxi till
marinan i S:t Adrian, taxichauffören var mycket
bekant med vägen, han höll inte under 140 km/timmen någon gång…

Tyvärr så saknades ett bagage när vi kom fram till Vigo. Vi
anmälde det förstås men var lite betänksamma – det var väskan med alla
reservdelar till Anniara, bland annat elektromagneten till autopiloten som vi
saknat sedan den gick sönder på vägen till Irland. Vi hade directora Yolandas visitkort från marinan och där stod den
fullständiga adressen till marinan, så vi visade upp den och bad att de skulle
notera den adressen. Det är ju lite besvärligt när man bor på en båt…

Det var så skönt att vara tillbaka! Anniara var helt i
ordning och vi fick ett varmt välkomnande ifrån Roberta och Jeff på grannbåten.
Vi var lite slaka och ville inte riktigt sätta iväg till affären det första när
vi kom fram. Vi frågade istället Jeff o Roberta om de ville gå med oss ut och
äta? Vi hade tänkt oss den närmaste restaurangen, men de serverar bara tapas så
Jeff föreslog en annan restaurang lite längre bort – och han körde oss dit. Det
bar iväg på små slingriga gator uppför berget och sedan kom vi till Louis´
restaurang. Det var bara ett problem – eftersom klockan bara var kvart över sju
så hade inte restaurangen öppnat ännu, de öppnar inte förrän klockan åtta. Louis själv försåg oss med varsin öl, oliver
och jordnötter och sedan var det bara att vänta på att restaurangköket skulle
öppna. Det var otänkbart att vi skulle gå någon annanstans bara för att de inte
hade öppnat! Sedan åt vi tapas, varmrätt och dessert. Vi drack vin till och
hela kalaset kostade mindre än 125 kronor/person. Det har till och med fattiga
långseglare råd med, då och då!

Det var lite kallt i Anniara när vi vaknade, vi hade bruk
för våra täcken och det är första gången sedan vi kom till Spanien. Det märks
att hösten är på väg, även här. Det blev
en något påver frukost. Te (utan mjölk) med knäckebröd och kaviar respektive
aprikosmarmelad. Utan smör!

Efter frukosten gick jag och handlade. Det är roligt med
alla språkförbistringar. Jag bad om två kycklingfiléer i charkdisken. ”Filetas?”
undrade expediten. ”Si”, svarade jag och tänkte att ”Det ser jag väl att det är
filéer”, medan expediten raskt skar sönder mina filéer i tunna, tunna skivor. Det
fick bli kycklingrulader till middag. Sedan bad jag om ett paket chorizo som
låg i disken. ”No,no” sa expediten, ”fresca”, och så dök hon in i kylrummet för
att strax återkomma med fyra korvar på ett snöre, ”fresca!” . Ok, hon ville att
jag skulle ha det bästa, så jag köpte de färska korvarna istället för de
förpackade, de var säkert(?!) bättre.

Under eftermiddagen återställde vi Anniara till seglingsbart
skick, vilket i stort innebar att vi hissade på våra försegel som legat
nerpackade under vår bortovaro. Vi höll på som bäst då telefonen ringde och en
man envist tjattrade på spanska. Göran fick fram något om ”La maleta?”
(resväskan) och sedan fick jag ta telefonen och springa (ha ha!) upp till
directora Yolanda (minst 300 meter) som kan lite engelska och be henne prata
med spanjoren i andra änden. Äntligen hade vårt bagage kommit till rätta! Den
stackars chauffören hade bara fått adressen ”Hamnen, S:t Adrian” så han hade
haft lite svårt att hitta rätt, men nu var den här! Vi mötte honom vid
parkeringen och det kändes verkligen skönt att konstatera att allt var med,
oskadat.

I morgon tar vi en liten tur till Bayona som ligger ca 15 NM
härifrån, bara för att känna hur det känns. Sedan kommer vi att gå i korta
etapper söderut, om det fungerar som det ska. Det är dags för Portugal nu…