Anniara

Först förstod vi inte vad det var utan trodde att det var fiskodlingar, lika dem som finns i Sverige. Sedan förstod vi att det var musselodlingar och i vilka antal sedan! Efter att ha googlat på det (tack mamma för hjälpen!) så har vi funnit ut att det är flottar om 500 m2, gjorda av eucalyptusträ. Varje flotte har 500 rep om ca 10 meter som hänger ned ifrån dem och på dessa rep växer musslorna. Varje flotte ger 60 ton(!) musslor/år och det fanns tusen och åter tusen flottar i Ria de Arousa, den havsvik från Atlanten där 90% av Spaniens musslor odlas. I mitten finns en bred farled och runt omkring ligger flotte efter flotte. Ska du in till en hamn eller ankra i en vik så får du zickzacka dig fram emellan flottarna för att ta dig dit. Vi hade nöjet att, en morgon, följa arbetet på kajen med att lossa musslorna från fångstbåtarna, sedan togs de in i ett renseri, förpackades i nät och lades på pallar. Frysbilarna stod sedan på kö för att köra dem vidare. Hur mycket som helst – varje dag!

Musselodling

En kranbåt i arbete vid en flotte

Flotte på flotte på flotte…

I skarp kontrast till denna jätteindustri står de fiskare med små båtar som varje dag gick ut med en slags lång kratta och ryckte upp sin fångst av musslor o andra snäckor ifrån botten. Det såg inte ut som om de fick speciellt stora fångster men på något sätt måste det också löna sig – det var absolut inte fritidsfiskare vi såg.

Fiskarna har långa stänger med långtandade krattor och rycker loss mussklor från botten.

Fisdke i liten skala i förgrunden och så fullt med flottar bakom.

Första ankringen i Ria de Arousa blev utanför Puerto Da Cruz, vi kom dit lagom för att se solen spegla sig i husens fasader vid solnedgången. Något märkligt, för ovanför där vi ankrat låg en massa trähus, (ovanligt i Spanien), som dessutom var målade i regnbågens alla färger.

Solnedgång över trähusen i Puerto da Cruz.

Nästa tilläggning blev i Marina de Arousa i Villanova. Där var det dags för Göran att ta en cache, så vi lånade de cyklar som marinan så frikostigt bestod oss med och gav oss iväg till Isla de Arousa, en ö som man kan komma till via en bro på någon kilometer. Vi cyklade över bron, igenom stan på andra sidan och upp på öns högsta topp. Där stod en staty av Jesus och strax bredvid hittade Göran sin cache. Språk är vägen till kunskap och tyvärr så behärskar vi inte spanskan. All information om Jesusstatyn och andra sevärdheter, som också fanns på ön, stod förstås på spanska så vi vet inte varför de placerat statyn just där.

Jesus

En vidunderlig utsikt hade han i alla fall och den fick han dela med sig av. Dessutom stod han på stora flyttblock som måste ha hamnat på öns högsta topp under den senaste istiden, man kunde också se hur vattnet gröpt ur stenarna och gjort mönster i dem. Fascinerande!

Utsikt över Isla de Arousa

En del av stenblocken som statyn stod på

Sedan skulle vi ner från öns högsta topp – på en herrcykel med endast handbroms och tveksamma växlar! Jag överlevde det också, men nästa gång tar jag min egen cykel fast det innebär att vi får plocka upp precis allt som vi har i det stora stuvfacket (cyklarna ligger på botten där) och sedan packa ned allt igen.
En natt i marina räcker för vår plånbok så efter utflykten kastade vi loss och gick från fastlandet och rundade den lilla ön och la till i en vik på dess norra sida. När Göran tittade i gps:en kunde han konstatera att vi nu bara var 782 meter ifrån den cache vi tidigare cyklat 18 km för att hitta. Jag är dock väldigt glad att vi tog vägen dit. Att forcera terrängen fågelvägen brukar sällan löna sig och här är väldigt gott om både tistlar och björnbärssnår. Dessutom finns en marktäckande grön växt som ser jättemjuk ut men den rivs lika gott som vilken tistel som helst.
Viken vi lagt oss i omgavs av mjuka klippor i granit, flyttblock och jättegrytor. Det påminde en hel del om Blå Jungfrun, vår nationalpark i Kalmar sund.

Anniara i viken vid Isla de Arousa

Stora flyttblock

Flyttblock med “gryta”

Om man undantar sandstranden förstås. Möjlighet att ankra här innebär att man går in till en sandstrand (enda stället där det inte är för djupt för att ankra) och slänger i sitt ankare strax utanför de bojar som markerar gränsen mellan badgäster och båtgäster. För finns det en sandstrand så finns det badgäster. Oftast ligger stranden mitt i samhället men just här, på Isla de Arousa, låg stranden avskilt, utan någon egentlig bebyggelse bakom. Istället fanns där en liten skog av pinjeträd.