Oh, vad skönt det var att vara i land! La Coruna är en stad med 250 000 invånare och här fanns en hel del att titta på. Först skulle vi förstås fixa det vanliga. Handla, fylla på vatten, spola saltet av båten, tvätta och försöka hitta ett ställe där vi kunde fylla på gasol.
Staffan o Kerstin firar framkomsten med champagne
Med hjälp av två vänliga damer i receptionen så hittade vi en Super Mercado, där vi kunde handla. Vi hade tagit med Dra-maten och två stora ICA-kassar. De var mer än välfyllda när vi kom ut och till en mycket billig penning. Starkölen t ex kostar sådär två kronor styck och man får riktigt bra vin för 25-30 kr. Men maten är också riktigt billig – och vilken mat! Härliga serranoskinkor, korvar och ostar. Till det kommer sedan färska, fräscha frukter o grönsaker. Det var svårt att begränsa sig för man vill ju smaka på allting, nåja, nästan allting. Någon slags fisk ser mest ut som maskar på burk och det har inte känts riktigt nödvändigt att smaka på den ännu även om det säkert (?!) är jättegott.
Om maten är billig så är det desto dyrare att tvätta, ca 50 kr för en maskin tvätt. Det tycker jag är dyrt! Det fanns möjlighet att torka tvätten i torktumlare men nästan alla båtar hade tvättstreck upphängda i riggen på sina båtar så det var fler än jag som tyckte att kostnaden var ohemul.
Det svenska systemet för gasol stämmer inte överens med det som finns här men vår förhoppning har varit att vi ska kunna fylla på våra flaskor istället för att byta in dem. I marinan fanns inte den möjligheten men de hade en servicestation någon mil bort. Göran och gasolflaskan tog taxi dit. Efter en stund var åtminstone fem man engagerade i försöken att hitta ett munstycke som skulle passa till vår flaska. Efter en halvtimnme gav de upp försöket och Göran och flaskan tog taxin, som hade väntat, hem igen. Nu hoppas vi att gasolen räcker till Portugal för där går det nog att fylla på, om vi har tur. Vi har köpt en vattenkokare, som vi kan använda när vi har tillgång till landström för att minska gasolåtgången och så äter vi mest kall mat (serranoskinkor o sånt).
Tall Ship´s Race pågick i La Coruna när vi var där. Det gav många tillfällen att beskåda stora vackra fartyg. Bland annat kom det in en italiensk fullriggare. Besättningen stod på rårna, en enorm italiensk flagga var hissad i mesanmasten och de spelade italiensk operamusik så att det dånade i hamnen!
Den italienska fullriggaren med enorm flagga i aktern och manskapet på rårna
Efter några dagar, när vi börjat få ordning på våra grejor så infann sig en viss rastlöshet och vi beslutade att, tillsammans med Balance. gå upp i en vik ca 10 distans bort och lägga oss på svaj.
Göran inviger Staffan o Kerstin i cachandets finesser och hemligheter
Nu låg vi i “naturhamn”! Lite skillnad mot Sverige för när vi tog jollen in till stranden så var det femhundra meters promenad bort till Mugardo, en liten by med minst tio små restauranger längs strandpromenaden. Tre, fyra bord utanför och lika många inne i lokalen. Vi hade pumpat upp vår lilla jolle och för att Balance skulle slippa pumpa upp sin så åkte vi skytteltrafik, fram och tillbaka mellan båtarna och stranden. Två man i den lilla jollen går utmärkt, tre går också, men fyra vuxna bär den inte! Så det blev några turer fram och tillbaka innan alla var på plats.
Vi har inte riktigt kommit ut ur Biscayaområdet ännu. Så när väderleksrapporten lovade att två djupa lågtryck på varandra skulle vandra in från väster fann vi för gott att flytta oss till säkrare förtöjningar. Det blev femtio distans med motorgång ner till Camarinas. Här har vi nu legat i marinan i två dagar medan vinden har tjutit i riggen och regnet öst ner i häftiga skurar men med solsken dess emellan. Och varmt! Trots att det regnat och blåst har jeansen fått stanna i garderoben – det känns skönt! “
