Anniara

Idag är min otursdag. Göran håller på att koppla in
watermakern och när jag skulle kliva över den hink, halvfull med vatten, som
han använde när han provade pumpen, så gled min toffel av och hamnade i det
blöta. Inte så farligt egentligen, toffeln fick ställas på tork i sittbrunnen
och jag kunde fortsätta med det som var mitt egentliga ärende – jag skulle
hälla upp ett glas vin till mig. Det bar sig inte bättre än att jag rev ner
glaset (äkta kristall, köpt med nio likadana till på antikmässan i Oskarshamn
för åtta-tio år sedan), det gick i durken med ett klirr och upplöstes i tusen
bitar. Det var det tredje glaset
hittills. Jag hade med ett(!) vinglas från IKEA som jag hade tänkt använda till
vardags men det gick i golvet en av de första kvällarna ombord och sedan dess
har vi använt kristallglasen med ingraverade vinrankor när det handlat om
vinförtäring. Ett av whiskyglasen från Glenfiddich sprack i disken. Ska vi
fortsätta på det här viset får vi snart förnya servisen…

I och för sig så kan det här vara ett bra tillfälle. Vi
befinner oss i Waterford och det är känt för sin Waterfordkristall. Det har man
ju hört talas om, men för min del så hade jag ingen aning om att
Waterfordkristall kommer från Irland! Men även om tillfället nu finns att
förvärva äkta kristall så får vi nog hålla oss till IKEAglas i fortsättningen.
I alla fall om vi ska fortsätta att slå sönder dem i samma omfattning som
hittills.

Vi är på väg till Kinsale på sydvästra Irland. Det ska sedan
bli vår utgångspunkt för vidare segling över Biscaya. Från Dublin till Kinsale så finns det
förvånansvärt få hamnar att gå in i om man vill dela upp sträckan i flera
etapper. Vi hade för avsikt att fortsätta hela vägen men med 50 sjömil kvar,
där vi hade fått segla mer än det dubbla för det var pinkryss, 10-12 m/s och
ström och sjö emot, så kom vi fram till att Waterford såg trevligt ut. Hamnen
såg på sjökortet ut att ligga en bit upp i en flod, väl skyddat inne i ”city”. Vi ställde kosan dit.

Egentligen hade vi redan seglat förbi Waterford när vi
bestämde oss. Vi befann oss ca 20 sjömil ut från kusten och fick segla med
behaglig halvläns istället för att stånga oss fram mot vågorna. Efter bara en
liten stund så dök en helikopter upp. Det stod ”rescue” över hela sidan på den
och den hovrade över oss så nära att den piskade upp vatten som blötte ner både
oss och dynor mm som vi hade i sittbrunnen. Vi trodde att de letade efter någon
men fick senare veta att de ofta gör så för att öva sig. Vi höll armarna hårt
intill kroppen och undvek på alla sätt att vinka eller försöka kommunicera med
dem. Vi ville inte bli uppvinschade av
någon ytbärgare!

Några timmar efter beslutet om att gå till Waterford så
nådde vi bukten där floden Blackwater River har sitt utlopp. Vi tog ner seglen
vid första sjömärket som utmärker leden in mot hamnen och sedan hade vi att
göra i tre timmar innan vi kunde lägga till! För det första så var det mycket
längre upp än vad vi räknat med och för det andra så var tidvattnet på väg ut –
och vi var på väg in. Enligt hastighetsmätaren så gjorde vi 6,6 knop men i
verkligheten rörde vi oss framåt med en hastighet av endast 3,8 knop. Floden
ringlade sig hit och dit och på sina ställen var det riktigt smalt, det var ju
lågvatten. Någon sjömil innan vi nådde
vårt mål så fanns en kaj som benämns som Container terminal på sjökortet och
mycket riktigt – det var en kaj för utlastning, där det låg en massa
40-fotscontainrar. Tydligen så går det riktigt stora fartyg upp i floden så
långt. Jag skulle inte vilja möta någon av dem… Väl framme i Waterford så såg
vi stora affischer om Tall Ship´s Race som varit i där 30:e juni till 3:e juli.
De stora segelfartygen däremot, hade jag gärna velat se! De går säkert bara in
och ut när det är högvatten, det skiljer nästan 4 meter här.

Det fanns ingen plats vid pontonbryggorna men en irländare
vinkade inbjudande och erbjöd oss plats utanpå hans stora motorbåt. Sedan ville
han bjuda på ett glas vin men det blev förstås vi som bjöd in honom istället,
som tack för att vi fått lägga till utanpå hans båt. Det blev inledningen till
någon timme eller två med trevligt samkväm där han berättade lite om irländarna
på västra Irland. ”Det är dom som pratar irländska sinsemellan men kan utmärkt
engelska. Kommer ni dit, så pratar de engelska med er, men om jag, som
irländare, kommer dit så vägrar de prata engelska med mig, fast jag inte kan någon
irländska” förklarade han och såg mäkta irriterad ut över sina vrånga landsmän.
Han berättade också att Waterford betyder ungefär ”platsen där vatten rör sig
framåt”. Och sedan varnade han för
slarviga förtöjningar, tidvattnet kan ibland nå en hastighet om 6 knop. Det är
en ny och spännande värld för oss som aldrig behövt bekymra oss om tidvatten
förut.

När irländaren gått, vi fick aldrig reda på vad han hette,
så tog det inte lång stund innan vi kröp ner i kojen och somnade, nöjda med det
senaste dygnets segling och att vi kommit till en ny stad med nya saker att
upptäcka.