2012-07-20 – Anniara

Vinden ven i riggen och Anniara dansade på vågorna och slet
i bojen hon låg förtöjd vid. Regnet vräkte ner. Hur lätt är det inte då att dra
täcket över huvudet och fortsätta sova? Det var precis vad Anniaras besättning
gjorde. Inte ens vilda hästar hade kunnat dra ut oss under så vidriga
förhållanden nu när vi låg säkert förtöjda. En snabb titt genom kikaren in mot
bryggan avslöjade att inte heller Esseness rört på sig.

Vi kurade i båten mest hela dagen. Vid lunchtid dök det upp
en jolle vid vår akter. Det var Staffan och Kerstin ifrån svenska Balance som
undrade om vi inte ville komma över till deras båt och prata lite? De kände
igen oss ifrån Jorden runt seglarklubben och ”Vi är ju liksom ute i samma
ärende” som Staffan uttryckte det.

Tre glas vin senare hade vi stiftat varandras bekantskap och
berättat om våra planer för varandra. De tänkte inte segla exakt samma väg som
vi men vi kommer med största säkerhet att träffas igen under vår väg ner längs
Europas atlantkust. Det är så enkelt och opretentiöst att skapa och få
kontakter. Det är jätteroligt!

Vi gav oss iväg morgonen därpå, måndagen den 16 juli. Efter
gårdagens oväder så låg havet kav lugnt och vi fick motorera oss nerför kusten.
Vi var lite nervösa inför passagen förbi Corrywreckan, det ökända sund där mer
än en båt blivit vrak genom åren. Men vi
hade både väder och ström med oss. Det drog en del i Anniara när vi passerade
in i Liunga Sound och hastigheten ökade markant men det var inte värre än att
det gick bra att styra. Sedan höll vi oss tätt intill land på babords sida för
att inte av misstag komma in i Corrywreckan, för det hade vi läst att man ska
göra. Visst var det strömt och visst drog det lite i båten på sina ställen men
i stort sett var det helt odramatiskt. Ett stort stim med delfiner passerade
bakom oss och sillgrisslorna skrek på sina ungar, i övrigt tuffade Anniara
på.

Vi hade tänkt gå direkt till Dublin men eftersom vinden
uteblev och det är rätt tradigt att köra motor (och diesel är dyrt för
långseglare), så gick vi in i Glenarm en bit norr om Belfast på
Nordirland. Det var ett förtjusande lite
samhälle med några hundra invånare och (bara) tre pubar. Nu var vi rätt nöjda med bara en dusch,
klockan hade hunnit bli tio på kvällen och vi sov snart gott i vår koj.

Vi väcktes av fågelsång på morgonen. Det pep och sjöng runt omkring oss hela tiden.
På närmaste brygga låg det några tobisgrisslor och sov och efter en stund så
upptäckte vi att hela viken var full med sådana. Runt hamnen gick en mur och i
den muren var det hål och i dessa hål hade tobisgrisslorna sina bon. I Sverige
ser man ju ofta att svalor bor på det sättet men här var det alltså
tobisgrisslor. Det är rätt små vadare, svarta med röda fötter och en vit
vingspegel. De ser ut som små tunnor när de flyger. I vår fågelbok så står det att de lägger två
ägg direkt på marken men här hade de ändå ordnat något slags bo i muren.

Vi gick en sväng i Glenarm, det fanns ett slott och en stor
trädgård men eftersom det kostade fem pund var att gå in och titta på blommorna
(och eftersom Görans blomsterintresse sträcker sig så långt att han nästan kan
skilja på en prästkrage och en luktärt) så hoppade vi över det och nöjde oss med
att inmundiga te och nybakade scones i serveringen utanför.

Vi hade nu 120 Nm ner till Dublin, det blev en stökig färd
och tvärt emot tidigare så hade vi nu strömmen stadigt emot, hela tiden. Under
natten blåste det upp till 16-17 m/s och vågorna gick åt alla håll. På morgonen blev det bättre och förmiddagen
blev riktigt behaglig. Dock fick vi jobba en del för att ta oss runt Dublins
fiskeflotta, de var ute och trålade allihop – på samma ställe.

Dun Laoghaires hamn och marina är stort. Vi ville egentligen
slänga i ankaret och på så sätt undvika hamnavgiften men hela ytterområdet var
fullt med bojar så det lät sig inte göras. Vi ringde upp marinan och frågade om
det var ok att lägga sig vid en av bojarna, vi förklarade var vi befann oss
eftersom det finns flera områden med bojar. ”Javisst, det går fint, har ni
någon jolle eller ska vi hämta er?” blev svaret. Vi tackade nej till
hämtningserbjudandet och förklarade att vi skulle komma in senare.

Vår färd in till bryggan blev
äventyrlig. Det pågick seglingstävlingar med medverkande ifrån 32 länder och
funktionärerna åkte fram och tillbaka i sina ribbåtar. Vår lilla jolle skumpade
betänkligt i svallvågorna och vi var snart genomblöta av stänket in över
sidopontonerna på jollen. Väl inne vid marinan så letade vi oss fram till
receptionen. ”Nej men bojarna har vi inte med att göra, de är privata eller så
tillhör de någon av yachtklubbarna” förklarade damen, ”ni får antingen komma in
och lägga er vid en av våra bryggor eller så får ni söka upp yachtklubben och
fråga om ni får ligga där ni ligger.” Vi satte oss i jollen igen och for runt
hela vägen i hamnen till den första utpekade yachtklubben, Royal Irish
Yachtclub. En vänlig man tog emot oss och vi förklarade vår belägenhet. ”Vad
ska ni göra nu, ta en tur i staden?” undrade han och vi sa att vi hade sett
fram emot att få duscha. ”Jamen, gör det, så kollar jag var ni kan ligga under
tiden” föreslog den vänlige mannen och visade oss var omklädningsrummen och
duscharna fanns. Fantastiskt gästvänligt! Vi duschade (vi såg lite mindre ut
som luffare efteråt även om jag fått tag på en tröja som var tre nummer för
stor) och när vi kom ut så kom mannen just tillbaka från en tur i en båt. Det
visade sig att han helt enkelt gått ut och tittat var vi låg någonstans. ”Ni
har tur” sa han, ni ligger på en av våra bojar. Sedan fick vi passerkort, så
att vi kan använda klubbens alla faciliteter, vi behövde bara fylla i ett litet
kort med vårt och båtens namn. Betalningen skulle vi göra upp senare men
omkring 20 euro/dygn brukade de ta. Detta kändes helt otroligt! Så vänliga, så
serviceinriktade och vilken gästfrihet! Rena och omklädda kunde vi sedan ta
tåget in till Dublin, men mer om detta nästa gång.