Ja, vi trodde att vi skulle gå med tuppen från Peterhead. Istället blev vi liggande inblåsta i två dygn till. Nordan ven och hamnkaptenen avrådde definitivt alla från att trotsa sjön upp mot Fraserburgh. Till och med när vi äntligen gick (och det var fler än vi som var otåliga och gav sig iväg), så frågade hamnkaptenen på vhf:en vart vi skulle? “Norrut och sedan till Inverness”, svarade vi förstås.” Jaha, men det är inget bra väder!” fick vi till svar. Men, vinden hade faktiskt lagt sig även om vågorna fortfarande hade respekt med sig. Vi åkte berg- och dalbana tills vi kunde svänga “om hörnet” och sedan seglade vi hela vägen till Inverness.
Vi kom fram 8.30 på morgonen. Slussarna öppnar vid 8.00 och vi hade ropat upp Clachnaharry Sealock i god tid för att komma med upp i slussningen. Vi var fyra båtar som skulle upp samtidigt. Det gick rätt smidigt i första slussen men sedan – sedan skulle slussvakten förklara allt om hur det fungerar, först för var och en av båtarna och sedan för alla samtidigt. Sedan skulle vi fylla i papper och betala och då förklarade han igen för var och en. Denna procedur tog mer än en timme. Under tiden passade jag på att hoppa i land och fotografera lite. Plötsligt blev det lite oro på de andra båtarna – jag hade, genom att hoppa i land, avlägsnat mig så långt ifrån Anniara så att det man-över-bord-larm som var fäst på min flytväst hade löst ut och larmet gick högt på Anniara! Ingen fara, snabbt hoppade jag ombord och stängde av larmet.
Vi stannade sedan i Inverness över dagen, strosade runt lite och handlade färskvaror och en irländsk gästflagga, vi hade inte lyckats hitta någon sådan i Sverige innan vi for.
Caledonian canal avverkade vi sedan på två dagar. Det var lika vackert och rofyllt som förra gången men vi hade betydligt mer flax med slussningarna och behövde inte vänta som vi gjorde senast. Vi konstaterade att det var väldigt få båtar på kanalen och detta konfirmerades också av en slussvakt “Lack of money and bad weather” var hans förklaring.
I västra änden, utanför kanalen finns ingen möjlighet att lägga till för natten utan vi stannade innanför de sista slussarna för att övernatta. På morgonen skulle vi få slussa ut i Atlanten men först skulle de slussa upp en lyxkryssare och det var väldigt viktigt att vi låg kvar förtöjda till dess den gått förbi. Det var en grotesk sak som nästan inte fick plats på bredden i slussbassängerna. Det är trångt på sina ställen i kanalen så vi var rätt nöjda med att slippa möta den bakom någon krök. Nu kunde vi lugnt ligga kvar och låta den gå förbi vår “pontoon” där vi och två fransmän låg förtöjda.
Vi hade en fin segling ner till Oban, där vi förtöjde vid en boj. I marinan träffade vi på Sue och Steve ifrån båten Esseness. Vi låg förtöjda utanpå dem när vi var i Oban 2008. Vi gav oss förstås till känna och fick lite råd ifrån dem om när och hur vi skulle gå i fortsättningen för nu skulle vi förbi det ökända Corrywreckan, där strömmen sätter med upp till 8 knop och mer än en båt blivit vrak genom åren. “Vi ska gå vid sju i morgon bitti” sa de. “Follow us!”
To be continued