Det är ju helt underbart att byta kategori på blogginläggen, från “Förberedelser längesegling” till “Europa”. Alla långseglare av klass kategoriserar sina reseberättelser efter vilka delar av världen de befinner sig i, så det gör vi också. Och Europa låter lite bättre än Smålandskusten…
Det var med stor spänning vi inledde dagen idag och inte ens regnet som stod som spön i backen kunde ta bort den känslan! Fram på förmiddagen blev det i allafall uppehåll, till stor glädje för Elisabeth som fick äran att bli upphissad i masten och dra vantskruvar och sätta dit de förargligt glömda flagglinorna. Hur ska man annars kunna besöka främmande länder? Om man inte har någon lina att hissa artighetsflaggan i? Och vem ska annars bli upphissad? Om inte hon som väger minst?
In i det sista höll vi på att stuva ner cyklar, förtöjningslinor och skumtomtar. Görans bror och svägerska, Stig och Siv, kom med en hel kartong(!) av den varan, till stor glädje för oss som är lite beroende av sådana saker.
Det kändes så bra med alla som kom och vinkade av oss! Fast jag fick koncentrera mig hårt på att bära av Anniara åt rätt håll när vi lossade förtöjningarna och inte titta för mycket på er – för då hade jag börjat gråta. När vi väl kommit ut och vinkade för fullt då kunde en liten tår falla för det såg ni inte…
Det blåste just ingenting och de senaste dagarnas anspänning har tagit ut sin rätt, vi gick som Kicki kommenterade “runt hörnet” ner i något som kallas för Enegatan (jodå, en gata på sjön) och där har vi lagt till vid Solberganäset. Vi har stuvat undan och plockat i ordning det sista, vi har ätit lunch och vilat lite. Nu är det kväll, vi ska äta lite halloumi och njuta av en väl kyld flaska champagne.
Skål alla vänner!
Och på bryggan står bara hans väl utslitna skor kvar…
