Anniara

Natten i Öregrund blev rätt stökig. Vi var medvetna om att vi låg på “fel sida” med vinden och vågorna in i aktern. Men att hela Gävlebukten skulle in och vända på vår tilläggningsplats var vi inte riktigt beredda på. Det slog och bankade i aktern hela natten igenom.

På morgonen bar det av, ner genom skärgården söder om Öregrund. Det blev tio distans med fin skärgårdssegling, soligt och skönt och vi kunde sträcka på ett ben hela vägen igenom. Tyvärr tog vinden slut framåt eftermiddagen och de sista distansen före Arholma gick vi för motor. Bryggan var förstås “knökafull” och vi la oss på svaj istället. Enda nackdelen med det är att jollen måste fram och pumpas upp, annars gillar vi att få det egna utrymmet som en svajankring innebär.

Vi tog jollen in till land och så promenerade vi till ångbåtsbryggan där även affären finns. Läge för en glass och en tidning och sedan klättrade vi upp till Arholma Båk. Den var tyvärr stängd (vi kom för sent på dagen) annars så pågick en konstutställning och en skylt utlovade att man från takfönstren skulle kunna se ända till Mariannelund. Nej, det var fel – “ända till Åland” stod det.

Göran fick leta länge efter cachen som skulle finnas där, den låg inte alls på de koordinater som nämns i beskrivningen, men han hittade den till sist, envis smålänning som han är.

Natten blev utomordentligt otrevlig! Vi hade lyckats lägga ankarkättingen så att de rasslade över en sten(?) varje gång båten pendlade, och det gjorde den hela tiden. Den som inte varit med om det kan inte tänka sig hur det rasslar och skrapar inne i den resonanslåda som skrovet utgör vid ett sådant här tillfälle! Göran hade redan lyckats somna när jag kom på att det antagligen berodde på att han inte satt i någon lina som dämpar ankarets rörelse, det brukar han annars göra. Jag försökte väcka honom och be honom göra det. Han svarade mycket omsorgsfullt att “Det var ju tråkigt och han bad om ursäkt men jag kanske kunde lägga mig i salongen?” Jag insåg att jag inte lyckats väcka honom – för han skulle aldrig ge mig ett sådant svar i vaket tillstånd. Själv gick jag och la mig på soffan i salongen, det hördes något mindre där och jag sov till tre på morgonen då Göran väckte mig och undrade hur länge jag legat där? Själv kunde han inte sova på grund av oljudet. Jag föreslog en dämparlina och han var ute och satte dit den, men utan resultat. Vid kvart över fyra gav vi upp och drog upp ankaret och satte kurs mot Möja.

Vi hade grovplanerat återfärden på så vis att vi behövde flytta oss ca 30 NM (fågelvägen) varje dag under återfärden. Det blev ungefär till Möja från Arholma och strax före tio på förmiddagen la vi i ankaret i den lilla smala viken på Granholmen.

Det blev en skön och lite loj dag på Granholmen.

Dagen därpå gav vi oss iväg tidigt för att ta oss ner till Nynäshamn – trodde vi! När vi kom utanför den skyddande viken så visade det sig att, den lite irriterande vind som dragit igenom sundet där vi låg, ute på fjärden var sydlig vind 16 m/s. Vi tog första bästa vik och la till igen. Det blev en dagsetapp på hela 4,5 NM för sedan ven vinden i trädtopparna hela dagen och vi kände ingen lust att stånga oss emot den på vår färd söderut.

Det blev en skön och lite loj dag i Hagedeviken.

Nästa dag blåste det sydost 6-10 m/s och vi kunde sträcka på ett ben hela vägen ner till Nynäshamn. Fantastisk fin segling, synd att det regnade hela dagen!

Efter en natt i Nynäshamn och efter bunkring av gasol, bröd och ägg så tog vi insidan av Öja för att sedan sätta kursen mot Harstena och Flisviken. Det blåste lite från och till ett tag seglade vi med gennakern men så dog vinden ut och det blev motorgång på ett stilla hav. Det var så där konstigt ljus så att himlen och havet gick ihop utan någon riktigt horisontlinje. Utanför Landsort såg vi tyvärr de första stora sjoken av algblomning som vi sett på hela resan.

I Flisviken låg det som vanligt många båtar (uppskattningsvis 60-70 st) och det kändes lite fräckt att kunna plöja igenom hela viken, förbi alla båtar och ankra längst in emot berget, så långt in som ingen annan gått. Men det stod förstås noll på djupmätaren när vi låg därinne. Jag dök senare och uppskattade djupet till 2,10-2,20 och det räcker ju när vi sticker 1,95…

Vi satt uppe på berget och beundrade solnedgången, solen gick ned bakom ett moln för att sedan dyka upp alldeles illröd under molnkanten och gick sedan ner bakom skogen.

Dagen efter tog vi den obligatoriska morgonpromenaden till Bageriet och köpte 10 kardemummabullar och fyra frukostfrallor. Pengarna räckte även till en kokoskaka som färdkost åt Göran. Vi satte oss dessutom nere vid bryggan och inmundigade varsin bulle innan vi tog promenaden tillbaka.

Med förlig vind tog vi oss ned till Häfsö-Trässö och kunde till vår stora glädje tränga oss in på en, i förhållande till den nordliga vind som SMHI förvarnat om, mycket gynnsam plats. Där låg vi sedan lugnt och tryggt hela natten.

Vi hade stämt möte med Baloas besättning på baksidan av Älö dagen därpå. De hade själva aldrig lagt till i den viken tidigare men nu hade de rekognoserat och Åke påstod bestämt att han “fått djupet till 2.10-2,20 i hela viken utom kanske längst in, så ni kan ta det lite lugnt, den sista biten in mot land”. Det gjorde vi, och det gick alldeles utmärkt. Sedan hade vi en trevlig eftermiddag/kväll och vi fick passa på att göra tabberas på en del matvaror som inte kan sparas, för detta var sista kvällen på vår resa.

Klockan sex vaknade jag av regnet som smattrade på kajutataket. Vi låg kvar i sängen tills klockan åtta men efter att ha tittat på regnprognosen på internet så insåg vi att det inte skulle bli bättre – det var bara att ge sig iväg. Det blåste minst sagt friskt nordlig och vi seglade på genuan. Vi slapp faktiskt regn större delen av vägen och kunde så småningom lägga till vid vår egen brygga efter 28 dagars bortavaro.

Nu väntar några dagars resa med Hurtigrutten och sedan får det bli helgsegling framöver, än är det långt kvar på säsongen!