Det blir inte alltid som man har tänkt sig och sensommaren/förhösten har vi till stor del fått ägna åt andra saker än segling. Lite har vi dock hunnit med, bland annat för två helger sedan då vi hade en helt underbar, men mycket anspråkslös segeltur på några timmar ut till Furön och tillbaka. Det blåste inte alltför många meter/sekund, 1-3 närmare bestämt och efter att ha guppat omkring lite, druckit kaffe och njutit av det för årstiden osedvanligt varma vädret så satte vi mer bestämt (motorgång) kurs emot Furön. Där hade alla sommargäster packat ihop, endast Björn, hans katt och en halvtam kråka bildade välkomstkommitté och vi var de enda besökarna. Björn konstaterade att nu börjar hans bästa tid, när han får njuta av ensamheten occh friden på ön. Och fridfullt var det! Vi passade på att ta oss över till andra sidan, där vi normalt inte får vistas eftersom det är fågelskyddsområde. Nu hade de flesta fåglarna gett sig iväg, malörten stod i full blom och vinden åstadkom små krusningar och lite vågskvalp i vattenbrynet. Vi satte oss på varsin sten och bara njöt!
Med famnen full av malört återvände vi sedan till Anniara för att äta lunch. Västkustpastan var snabbt tillagad och kråkan gjorde oss sällskap när vi skulle äta. Hon satt på solcellen och tiggde, inte ett dugg rädd för oss. Jag schasade iväg henne och hon flyttade sig först när jag var mindre än en halvmeter ifrån henne. Björn hade gått upp till sitt hus, så jag kunde inte fråga, men vi misstänker att kråkan har blivit tämjd av honom.
Efter lunch följde en liten tupplur i sittbrunnen, kråkan hade försvunnit och det tog inte många sekunder innan Göran började snusa i sitt hörn. Jag somnade också till men efter en stund märkte jag någonstans i utkanten av mitt medvetande att det föll några regndroppar. Jag väckte Göran och så tumlade vi ner i salongen och intog varsin soffa istället.
Vi väcktes av en bogpropeller och när jag tittade ut genom ventilen kunde jag konstatera att missionsbåten Shalom lagt till utanpå bryggan, slut på friden!
Vi fann för gott att lägga ut och bege oss hemåt. Vi hissade seglen, vinden fyllde och Anniara svepte iväg över vattnet -och vi kände oss fullkomligt lyckliga i nuet!
