Anniara

Vår plan var att gå från Laesö på söndagseftermiddagen för att landa in i Limhamn ett dygn senare. Det var smörvind när vi gav oss iväg och vi gjorde 6,5 knop för bara genuan. Senare svängde vinden och vi hissade även på storen och det gick i 8 knop, jättehärlig segling. Framåt midnatt avtog vinden så vi fick gå för motor. Senare kom den tillbaka men n rakt framifrån, varför vi fortsatte för motor tills det skulle bli ljust. Regnet hade börjat ösa ned vid tretiden och det fortsatte oavbrutet att vräka ned, tidvis så intensivt att man knappt såg 100 meter framåt. Anniara är rätt baktung och det gör att hon slår ner i vågorna med ett brak när vi går emot sjön. (Vi måste göra något åt det till nästa säsong. På Laesö träffade vi en annan Bavariaägare som löst problemet, han hade lagt in 300 kg sand i stuvutrymmet under kojen i förpiken!) Vi tuggade på även om det var obekvämt med tanke på sjön, men vid sextiden så tyckte jag att vi kanske skulle se oss om efter en hamn att gå in i, istället för att gå ända till Malmö. Vårt val föll på Torekov, innanför Hallands Väderö, då det skulle innebära att vi kunde lägga om kursen och det var bara ca 10-12 distans dit. Det tog ytterligare 3 timmar och jag styrde emellan vågorna för att försöka undvika nedslagen så mycket som möjligt. Klockan var ändå bara 9 på morgonen då vi kom in i Torekovs gästhamn. Där fanns inte mycket plats men vi kunde lägga till utanpå en annan Bavaria, så allt var frid och fröjd. Vi satte upp tältet över sittbrunnen, plockade ihop alla skot och tampar, la två linor iland, framför och bakom den båt vi förtöjt i och sedan gick vi och la oss och sov några timmar.

Vinden ökade mer och mer under dagen, så någon fortsatt färd var inte att tänka på. Vi hade alla våra fendrar ute mot båten bredvid och det kändes som om vi låg säkert även om vinden nu tryckte rätt in i sidan på Anniara och regnet fortsatte vräka ned.

En tysk segelbåt kom med full fart in i hamnen. På något sätt lyckades de få i land en lina till några seglare på kajen när de drog förbi som skickligt la ett anhåll runt en pollare och fick stopp på båten. Sedan kunde de förhala aktern intill kajen och lägga till vid tankstället. En båt bakom oss, en Bianca började få problem. De låg liksom vi utanpå en annan båt och med vinden in i sidan. Båten innanför lutade kraftigt in mot kajen och Biancan lutade ännu mer, samtidigt som den oroligt pendlade fram och tillbaka i vinden. Tysken som kommit in tidigare, hojtade och med gemensamma krafter lyckades de dra en lina tvärs över hamnbassängen till andra sidan, som hjälpte till att hålla upp fören på Biancan. Den tryckte nu kraftigt mot den andra båten och fendrarna hjälpte inte mycket, så stor kraft var det. Senare på kvällen såg jag hur en bil kom och hämtade deras barn, de var väl sådär 4-6 år gamla och fick bäras iland, annars hade de blåst bort.

Nu började vi också få problem med våra fendrar. En ”vandrade” uppåt och det var endast med gemensamma krafter som vi lyckades få tillbaka den emellan båtarna. Senare hade en annan vandrat upp och ett rep gått av, varför vi inte hade någon fender som kunde ta upp trycket emellan båtarna på det bredaste stället. Vid det här laget blåste det stadigt mellan 25-28 m/s och det var inte längre att tänka på att försöka göra något. Vi var ute ett antal gånger och försökte och kollade våra förtöjningar och för varje gång, växte högarna med dyngsura kläder för regnet vräkte ned oavbrutet.

Nu kunde vi bara avvakta och vänta på att stormen skulle blåsa halsen av sig. För varje vindby som kom så kunde vi höra vår aluminiumlist gnaga mot bordläggningen på vår grannbåt. Vi hade fortfarande fyra fendrar kvar emellan båtarna men de satt inte på mitten utan längre ut på sidorna och de tog upp en del av krafterna, men inte tillräckligt.

Vi försökte att sova lite men det var inte lätt. Vinden tjöt i riggen, vågorna slog mot Anniara och regnet smattrade. Våra livlinor som löper från för till akter och som vi hakar fast oss i när vi har vakt, fladdrade och slog men vi kunde inte riskera att blåsa överbord genom att gå ut och hämta dem.

Någon gång fram på småtimmarna så vred vinden och vi fick den mer akterifrån. Istället för att ständigt ligga tryckta mot grannbåten så slog vi istället i deras sida. Jag gjorde några försök att gå upp och lägga emellan en fender men varje gång tog det i att blåsa, så försöken var lönlösa. Efter någon timme lyckades jag och sedan kunde jag sova till ett knarrande fenderljud istället för gnidandet skrov mot skrov.

Idag har vi inspekterat skadorna och lustigt nog så verkar det som om vår aluminiumlist har varit riktigt snäll, märkena går att polera bort, några riktiga skador på gelcoaten har det inte blivit. Vi fick köpa en ny fender, Göran ville inte köpa mer än en eftersom de inte hade några blå (vilken snobb!) Biancan klarade sig också relativt hyggligt, en mantågsstötta bröts av och deras vindinstrument blåste(!) sönder.

Det är svårt att få några riktigt tillförlitliga vinduppgifter men det vi har hört är att det blåste 25-28 m/s med upp till 38 m/s i byarna! Så det mest dramatiska som hänt hittills under resan hände medan vi låg i hamn – och tur var väl det!

Här var det fortfarande lugnt…

Färden från Norge ned till Skagen blev tämligen odramatisk med rätt gynnsamma vindar. Den resan tog ungefär ett dygn och det innebär förstås nattsegling. Vi tycker att det är rätt ok att segla på natten, bara man inte tvingas gå in i okända hamnar under mörker. Jag hade passet mellan 00.00-03.00 och för första gången under nattsegling den här säsongen så hade jag en vidunderlig stjärnhimmel som sällskap. Göran som oftast har haft passet 03.00-06.00 har förmånen att få uppleva soluppgångarna, när jag sedan tar över vid sextiden så har jag den tvivelaktiga förmånen att ha solen rätt i ögonen…

Göran har en viss antagonism till fiskebåtar som trålar. Han påstår att de ständigt förföljer honom under nätterna och hur han än försöker väja så följer de efter. När vi började närma oss Skagen så hamnade vi dessutom i ett stim av handelsfartyg och då var paniken nära! Vi hade sällskap med en bogserbåt under större delen av morgonen. Den drog ett vindunder på pontoner med jättestora balkar som stod rätt upp. Vi lyckades aldrig lista ut vad som bogserades men vi kunde läsa ut av AIS-informationen på plottern att den skulle till Helsingfors.

I ”Lystbådshavnen” på Skagen kunde vi iaktta en säl som hade fångat en ål. Ålen slingrade sig men Sälle hade honom i ett fast grepp! Kanske finns det gott om mat i hamnbassängen för annars tycker man inte att det är någon vidare god miljö för en säl, människorna har en benägenhet att skräpa ned där de vistas.

Från Skagen gick vi till Laesö, en fantastisk vacker ö mellan svenska västkusten och Jylland. Där unnade vi oss en god middag på krogen och en cykeltur för att bese omgivningarna. Bland annat så besökte vi Hedvigs hus, ett hus med tångtak och sådana tak är, med undantag för Laesö, endast känt på några få platser i världen.

Idag är bandtången en bristvara, den är nästan helt borta från Laesös kuster. Kanske på grund av temperatursvängningarna i havsvattnet. På 1930-talet utrotade en sjukdom bandtången i nästan hela Europa och tångtaken ersattes med tak av strå, tegel och eternit.

Man samlade in tången när den flöt iland och så bjöd man in grannfruar och flickor till att vara med och tånga. Det var bara tångtakläggaren som fick lön, fruar och flickor fick nöja sig med äran av att vara med i laget. Man tvinnade en lång, tunn hals av bandtång som sedan lindades omkring de nedersta läkterna, medan den tjocka änden ”vasken” hängde nästan ända ner till marken och täckte väggarna. När tångvaskerna bildade en tjock vall på taket, kunde man sedan fylla upp med tång upp till takåsen.

Idag finns bara omkring 10 hus med tångtak kvar varav Hedvigs hus är ett. Hedvig bodde där till 1988 och nu är det frivilliga krafter som restaurerar och håller byggnaden, inklusive tångtak, istånd.

Under färden till Laesö blev vi fullständigt överfallna av insekter. Det slutade blåsa och istället för vind kom dessa getingflugor. För att stå ut så slog vi vilt omkring oss. Göran med en tidning och jag fann det bäst att helt enkelt klämma ihjäl de små otäckingarna mellan tummen och pekfingret. Som tur var stacks de inte. Uppskattningsvis dödade vi, var och en, en fluga varannan sekund under två timmar, det blir ca 7000 flugor. Efteråt var hela båten täckt med fluglik och när vi kom in i hamnen på Laesö hörde vi hur folk började klaga ”Vad är det för kryp som kommer nu?”. Senare fick vi reda på att andra seglare haft liknande upplevelser så det var inte bara Anniara som blev hemsökt av de olidliga krypen denna dag.