Nordöstra Skottland är inte speciellt seglingsvänligt. Från Fraserburgh är det 75 Nm till Inverness och på den sträckan finns det absolut inga öar, ingen skärgård och knappt några hamnar att gå in i. Det finns en hamn i varje litet samhälle men de flesta är torrlagda vid ebb. Geronimo (den andra svenska båten) hade bestämt sig för att gå hela vägen till Inverness men vi tyckte att det kunde vara lagom att först gå till Buckie, övernatta där och sedan fortsätta till Inverness. Det blev fin segling hela dagen , med frisk ostlig vind och bara genuan uppe så gjorde vi en komfortabel resa. För att få angöra en hamn i Skottland så måste du först ropa upp hamnkaptenen och få dig en plats anvisad. I Buckie var det en mycket trevlig man och vi fick en plats utanpå en fiskebåt. Det var vi mycket tacksamma för, efter den skitiga erfarenheten från Fraserburgh. Det var lågvatten och när vi skulle i land så kunde vi inte få in fiskebåten så nära kajen att vi kunde klättra upp. Det var bara att packa upp jollen och ta den till en lagom slipprig stege där vi kunde komma upp. Vi hade tänkt oss en tur till puben men vi fastnade i Geronimos sittbrunn. De hade också funnit att det var för kallt och långt att gå ända till Inverness. Så småningom kom en dansk in och la sig utanpå dem och kaptenen sällade sig till vår skara. Det var rätt så omöjligt att förstå honom och snart skickade Lena hem oss, eftersom vi skulle upp tidigt morgonen därpå för att kunna passa tidvattnet i Inverness. När de blev av med dansken förtäljer inte historien…
Vår plan var att gå omkring klockan sju för att passa högvattnet i Inverness. Vi hade ett fönster på 4 timmar, två före och två efter högvatten då vi kunde segla in i kanalen, så det kändes rätt ok. Vi siktade på att vara framme vid 2-3 tiden och högvattnet inträffade ca 15.10.
Det blåste fortfarande ostlig vind och rätt svagt så vi började med motorgång och frukost. När vi passerat en udde och kunde lägga oss på en kurs som skulle vara större delen av sträckan ned till Inverness inlopp så satte vi gennakern. Det gick fint! Vi gled fram i 7-8 knop och det kändes härligt. Geronimo hade legat en bit bakom oss och knappat in en del när vi förberedde för gennakersättning men nu gled vi snabbt ifrån. Efter någon timme så hade vinden vridit och ökat väsentligt så vi tog ned gennakern och fortsatte med bara genuan. Nu drog det i ordentligt! När vi närmade oss Inverness så påverkades båten ordentligt av strömmen. Vi hade den med oss och det ryckte och slet i rodret samtidigt som det gick riktigt fort. Vinden ökade bara mer och mer och det började kännas oroligt inför infarten i den smala kanalen. Vi passerade under en stor bro och det kändes som att vi med knapp nöd kunde undgå bropelarna fast det säkert var 50 meter emellan dem. Geronimo hade återigen passerat oss och vi hörde dem ropa upp kanalvakten och tala om att de hade två båtar ytterligare bakom sig som också behövde komma in lite snabbt . Med full gas på motorn och med vindens hela tryck in i sidan så gick vi på snedden i n i kanalen.
Vi var inte riktigt inne, först skulle vi slussa. Kanalvakterna var mycket vänliga och trevliga. Vi fick en nyckel till faciliteterna på vägen och en uppmaning att gå till Seaport Marina och fixa resten. ”Just nu måste vi se till att ni kommer säkert härifrån.” Det var skönt att lägga till vid en flytbrygga utan att behöva fundera på hur mycket Anniara skulle röra sig upp och ned under natten och det var jätteskönt att gå och duscha! Det hade vi inte haft tillfälle till sedan i Mandal, Norge.
