Anniara

Nordöstra Skottland är inte speciellt seglingsvänligt. Från Fraserburgh är det 75 Nm till Inverness och på den sträckan finns det absolut inga öar, ingen skärgård och knappt några hamnar att gå in i. Det finns en hamn i varje litet samhälle men de flesta är torrlagda vid ebb. Geronimo (den andra svenska båten) hade bestämt sig för att gå hela vägen till Inverness men vi tyckte att det kunde vara lagom att först gå till Buckie, övernatta där och sedan fortsätta till Inverness. Det blev fin segling hela dagen , med frisk ostlig vind och bara genuan uppe så gjorde vi en komfortabel resa. För att få angöra en hamn i Skottland så måste du först ropa upp hamnkaptenen och få dig en plats anvisad. I Buckie var det en mycket trevlig man och vi fick en plats utanpå en fiskebåt. Det var vi mycket tacksamma för, efter den skitiga erfarenheten från Fraserburgh. Det var lågvatten och när vi skulle i land så kunde vi inte få in fiskebåten så nära kajen att vi kunde klättra upp. Det var bara att packa upp jollen och ta den till en lagom slipprig stege där vi kunde komma upp. Vi hade tänkt oss en tur till puben men vi fastnade i Geronimos sittbrunn. De hade också funnit att det var för kallt och långt att gå ända till Inverness. Så småningom kom en dansk in och la sig utanpå dem och kaptenen sällade sig till vår skara. Det var rätt så omöjligt att förstå honom och snart skickade Lena hem oss, eftersom vi skulle upp tidigt morgonen därpå för att kunna passa tidvattnet i Inverness. När de blev av med dansken förtäljer inte historien…

Vår plan var att gå omkring klockan sju för att passa högvattnet i Inverness. Vi hade ett fönster på 4 timmar, två före och två efter högvatten då vi kunde segla in i kanalen, så det kändes rätt ok. Vi siktade på att vara framme vid 2-3 tiden och högvattnet inträffade ca 15.10.

Det blåste fortfarande ostlig vind och rätt svagt så vi började med motorgång och frukost. När vi passerat en udde och kunde lägga oss på en kurs som skulle vara större delen av sträckan ned till Inverness inlopp så satte vi gennakern. Det gick fint! Vi gled fram i 7-8 knop och det kändes härligt. Geronimo hade legat en bit bakom oss och knappat in en del när vi förberedde för gennakersättning men nu gled vi snabbt ifrån. Efter någon timme så hade vinden vridit och ökat väsentligt så vi tog ned gennakern och fortsatte med bara genuan. Nu drog det i ordentligt! När vi närmade oss Inverness så påverkades båten ordentligt av strömmen. Vi hade den med oss och det ryckte och slet i rodret samtidigt som det gick riktigt fort. Vinden ökade bara mer och mer och det började kännas oroligt inför infarten i den smala kanalen. Vi passerade under en stor bro och det kändes som att vi med knapp nöd kunde undgå bropelarna fast det säkert var 50 meter emellan dem. Geronimo hade återigen passerat oss och vi hörde dem ropa upp kanalvakten och tala om att de hade två båtar ytterligare bakom sig som också behövde komma in lite snabbt . Med full gas på motorn och med vindens hela tryck in i sidan så gick vi på snedden i n i kanalen.

Vi var inte riktigt inne, först skulle vi slussa. Kanalvakterna var mycket vänliga och trevliga. Vi fick en nyckel till faciliteterna på vägen och en uppmaning att gå till Seaport Marina och fixa resten. ”Just nu måste vi se till att ni kommer säkert härifrån.” Det var skönt att lägga till vid en flytbrygga utan att behöva fundera på hur mycket Anniara skulle röra sig upp och ned under natten och det var jätteskönt att gå och duscha! Det hade vi inte haft tillfälle till sedan i Mandal, Norge.

Göran skickade ett mail till väderlekstjänsten på TV 4 och bad dem hjälpa oss med uttydandet av de satellitbilder och förutsägelser om vädret som vi hittat på SMHI:s hemsida och på två brittiska och en dansk vädersite.

Döm om vår förvåning när vi efter två timmar fick ett jättetrevligt svar ifrån Peter Kondrup där han förklarade att han inte kunde något alls om segling men däremot så kunde han reda ut väder-utsikterna på Nordsjön inför de kommande dagarna. Hans beskrivning stämde väl överens med vår egen uppfattning om hur det skulle bli men det kändes mycket skönt att få det bekräftat av en expert på området. Tack Peter och TV4!

Klockan 12.00 lämnade vi Mandal för att segla över Nordsjön. Solen sken och det blåste härliga 5 m/s. Anniara behöver egentligen ett par m/s till för att få riktig fart men det kändes fel att utmana ödet genom att be om mera vind och vi tuffade ändå på i 4-5 knop hela eftermiddagen. Inför nattvakterna drog vi in genuan, det blåste sydostlig vind och storseglet tog det mesta av vinden i alla fall. Dessutom är det ett störningsmoment när man ska sova att ha en genua som smäller och slår. Uppe på däck är ljudet försumbart men båtkroppen fungerar som en enda stor resonanslåda och varje ljud uppifrån riggen 20-faldigas när man befinner sig inne i båten.

Det blåste lagom hela natten. Framåt två-tiden kom vi in i ett stim med fiskebåtar som låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det är alltid lite otäckt för man vet inte om de släpar några fiskeredskap bakom sig. Speciellt en hade vi problem med, vi tyckte att vi ändrade kurs och försökte runda på behörigt avstånd men han kom närmare hela tiden. Till slut kunde vi lämna honom bakom oss men då hade vi gjort en ordentlig sväng för att undvika honom.

När solen gick upp ökade vinden men vi hade den fortfarande snett in akterifrån så det var rätt behagligt.

På eftermiddagen när jag skulle gå på min vakt så hade det ökat ytterligare. Vindinstrumentet slutade fungera under natten så vi kunde bara gissa hur mycket det blåste. Vi hade fortfarande hela storseglet ute och Göran tyckte att det var lite jobbigt för armarna att styra i tre timmar. Jag tog över rodret och var inte riktigt förberedd på kraften i vågorna. Första vågen pressade ned Anniara på sidan eftersom jag inte orkade hålla emot med rodret. Andra vågen sköljde över mig innan jag kunde räta upp Anniara igen. Det var inte så kul att inleda vakten med att bli blöt…

Vi revade snabbt storseglet för att få lite mindre tryck på rodret och sedan gick det som en dans i 7-8 knop. Vågorna växte sig efter hand enorma och vi klättrade uppåt, uppåt, uppåt på flera vågor efter varandra för att sedan åka nedåt, nedåt, nedåt i en hiskelig fart! Det fortsatte hela dagen precis som Peter Kondrup lovat ”Framför fronten kan det blåsa rätt friska vindar”. På kvällen hade vi passerat den delen av väderfronten, vinden stillnade och vid 22-tiden fann vi för gott att rulla in seglen och dra igång motorn. Det började regna och vi gick hela natten och hela den följande dagen i stiltje och regn. Vid 20-tiden anlöpte vi Fraserburghs hamn. Vi blev anvisade en plats i en av hamnbassängerna och Göran fick klättra på en mycket slipprig stege 4 meter upp för att nå kajkanten och förtöja. En timme efter oss kom ytterligare en svensk båt in, ”Geronimo” från Göteborg, med Kjell och Lena som ska segla jorden runt och Kjells son Kristoffer som ”bara” ska följa med till Dublin. De förtöjde utanpå oss och undgick därmed smutsen och skiten ifrån kajen.

Innan vi gick och la oss så avslutade vi dagen med att skåla i champagne, enormt stolta och lyckliga över att vi klarat den här delen av resan så bra!

Här syns nivåskillnaden vid ebb och flod i Fraserburgh. Uttalas “Friseboro”

Väl i land i Norge så började jakten på en svensk flagga. Vi tog fram våra cyklar och begav oss ut på jakt över hela Mandal (det är inte så stort). Till vår stora besvikelse så förstår inte de norska affärsmännen vikten av att lagerhålla svenska flaggor, inte ens de som handlar med båttillbehör. Vi fick till slut tag på en liten gästflagga 20 x 30 cm av den typ som man sätter i riggen när man befinner sig i eller är på väg till ett annat land, men då hade vi redan köpt blått tyg och gula sidenband för att limma/sy en egen flagga. Jo, vi vet att man inte får tillverka egna nationalitetsflaggor men nöden har ingen lag. Jag höll på hela eftermiddagen och limmade kanter och kors och sydde en kanal för flaggsnöret . Det såg mycket fint ut till att börja med men efter ett tag så blev det uppenbart att limmet lovade mer än det kunde hålla. Nu var dessutom all tråd från hotellkittet, som jag tagit med och räknat med skulle täcka samtliga våra behov på den här resan, slut. Vi har nu beslutat använda den lilla gästflaggan under färd och bara sätta upp vår egentillverkade när vi ligger i hamn och förhoppningsvis har så mycket lä att det inte märks att sidenbanden bara sitter fast lite här och där.

Det kostade 320 svenska kronor att övernatta i Mandal, plus 20 norska kronor för varje dusch. En liten tröst är det då när hamnkaptenen levererar färska frallor och lokaltidning till sittbrunnen på morgonen.