Anniara

Man upphör aldrig att förvånas! Efter en trevlig kväll med Stina och Lars så glömde vi bort att ta ner vår flagga. Klockan tre hade vi nattligt besök, jag vaknade av att någon snabbt gick fram och tillbaka från för till akter. Jag var lite för yrvaken för att riuktigt förstå vad som hände och eftersom personen uppenbarligen försvann så somnade jag igen. På morgonen upptäckte vi att vår svenska flagga inklusive flaggstång var borta! Stackars, fattige svenska seglare som inte har råd att köpa egen flagga! För inte var det någon dansk som stal vår flagga… Jag kände mig riktigt kränkt över tilltaget. Att sno någon annans flagga!

Eftersom vi skulle fortsätta till Mandal och Norge så lät vi flaggproblemet bero.

Vi skulle nu ta det lilla skuttet på drygt 100 sjömil från Jyllands spets över till Sydnorge och Mandal. Vädret var lovande, den danska väderlekstjänsten förespådde sydlig vind som framåt eftermiddagen skulle vrida mot sydost. Det passade oss utmärkt.

Vi räknade med knappt ett dygns segling och hade inte förberett mer än att vi kokat en termos kaffe, vilket vi alltid gör innan vi kastar loss.

Det tog en stund att ta sig förbi spetsen på Jylland. Vågorna for kors och tvärs och vi hade inte så mycket vind. Så småningom kunde vi ändå sätta kurs mot Norge, men inte Mandal som var meningen utan betydligt längre österut, eftersom vinden var sydväst. Nåja, den skulle snart vända enligt väderleksrapporten. Det gjorde den nu inte men vi seglade på, under förhållandevis goda förhållanden sydväst 7-8 m/s.

På eftermiddagen ökade vinden och låg nu på 11-12 m/s med toppar i byarna uppemot 15. Vi har gemensamt bestämt att vi ska försöka reva i god tid och hade därför minskat storseglet med två rev. Senare på kvällen tog vi ett till i storseglet och minskade dessutom genuan till halva segelytan. Vi gjorde ändå 7 knop fög, enligt plottern.

På det norska sjökortet varnas för “farlige bölger” utanför Norges sydkust. Och nog var det bölger! Under kvällen och natten så ökade vågornas höjd dramatiskt. Det är alltid svårt att avgöra hur höga vågorna är, men det var i det närmaste omöjligt att röra sig inne i båten. Den som inte hade vakten fick vackert finna sig i att behålla flytoverallen på och försöka sova i den. Det gick inte att hålla balansen så mycket så att man kunde tråckla av sig kläderna ens. Sova och sova förresten, det var lättare sagt än gjort.

Klockan 00.30 var vi fem sjömil ifrån Norges kust men, på alldeles fel ställe. Vinden och strömmarna hade fört oss till Arendal på Norges sydostkust och dit skulle vi inte. Det var lockande att gå in där och vila lite. Den hårda sjön i kombination med vår okunskap om hur det ser ut och hur man tar sig in (det såg rätt knixigt ut på sjökortet) gjorde att vi slog utåt igen och styrde kosan söderut längs kusten.

Det kändes lite bittert att behöva vända land ryggen och fortsätta den nu rätt tröttsamma färden. Klockan 01.45 stod tripploggen på exakt 100 Nm men det var långt kvar. Vi var hungriga och trötta, det enda vi fått oss till livs sedan efter-middagens pasta var några bananer.

Tio timmar senare passerade vi Ryvingens fyr i inloppet till Mandal. Det står i sjökortet att fyren är 52 meter hög så vi tänkte oss en jättefyr. Och själva fyren är nog 10 meter, men den står uppe på en hög klippa, för så ser det ut här i Norge. Imponerande landskap och fantastiskt vackert!

När vi lagt till i gästhamnen så lagade vi sill och potatis, dvs kokte potatis. Sedan åt vi och tog en sillsup och firade att vi kommit ända till Norge. Därefter stupade vi i säng…