Behovet av olika tampar ombord förefaller outtömligt. Alltid fattas det någon, eller rättare sagt, det hade varit bättre med en som var lite kortare, långa linor trasslar lätt ihop sig. Eller hade det varit bättre med en längre – “skarva i nåt, älskling” det är nästan som att spela med i Lasse Åbergs långfilm SOS. Eller så kanske vi måste förtöja med en lina till eftersom den vi använt är för tunn för vår tunga båt i den hårda vind som blåst upp precis lagom när vi har slagit oss till ro i sittbrunnen med varsitt glas vin efter en lång dags segling. Ibland så råkar tampar försvinna, vi vet inte riktigt hur men misstänker att det har något med vattnet runt omkring oss att göra.
Ombord har vi en trälåda som vi är mycket rädda om. Den går under namnet farfarlådan eftersom den har varit i min farfars ägo under den tid han seglade på haven. I lådan förvarar vi alla små verktyg som har med linor och segel att göra. Där finns nålar och sömmarhandske, taglingsgarn och en lite rostig märlspik. Allt är verktyg som används när man ska splitsa rep och är arv efter min farfar (nåja, inte riktigt allt). Moderna, flätade linor kräver en speciell teknik och den behärskar vi inte. Som tur är så duger treslagna linor mycket bra till förtöjningstampar och då kan vi också se till att ha väl taglade ändar med splitsade öglor där sådan är lämpliga. Under vår segling mellan Simrishamn och Abbekås hade vi gynnsam vind och medan Göran stod vid rodret så kunde jag ägna mig åt lite underhållsarbete och göra i ordning de nya tampar vi köpt i Kalmar. Vi sätter en ära i att ha väl underhållna tampar ombord!
Jag börjar misstänka att Bavariabåtar anses vara för amatörer. Så fort vi kommer in i en hamn och ska lägga till så kommer det en tysk rusande för att hjälpa till. På något sätt har jag fått för mig att de tänker – En Bavaria som ser rätt så ny ut – de är säkert nybörjare! Inte så kul, faktiskt.
